förvirrad och desperat och livsbejakande

Jag befinner mig i ett tillstånd av existentiell förvirring. Det är redan juli, och om bara nio dagar kommer första antagningsbeskedet och då kommer jag behöva ta ställning till den realitet jag försökt att inte tänka så mycket på. Mina medel för distraktion har varit tvivelaktiga, och jag skyller på desperation. Har inte börjat förbereda mig alls. Lever i en relation som om den inte alls ska ta slut om mindre än två månader. Känner mest ett uppgivet "lol" inför min förmåga att ignorera det faktum att jag är en emotionell varelse. (Note to self: det skonar inte alls känslorna att intala sig att en relation inte är en "riktig" relation). Men! Står ändå för min inställning att det inte är värt att ha tråkigt nu för att det inte ska bli jobbigt sen. Lite typiskt bara när det där "sen" närmar sig. Kommer på mig själv med att tänka att det kanske inte hade varit så dumt att bo kvar i Stockholm och plugga till psykolog här istället. Blir arg på mig själv för att jag tänker så. Försöker motivera mig inför flytt men det är svårt när jag inte vet vartåt kosan ska styras. Scrollar pinterest i jakt på... något.


I lördags hängde jag med mitt älskade ex hela dagen (innan jag åkte hem och hängde med min älskade älskare). Nilson bjöd på glass och pizza och det var varmt och kändes semestrigt.

Vi (han) köpte ost och så satt vi på hans balkong och åt och drack vin och jag fortsatte lösa korsord som jag börjat på för flera år sedan när vi var ihop. Pratade om våra nuvarande relationer (och "icke-relationer") och skrattade så att vi grät åt komiska autocorrects i trevande flirtiga chattkonversationer.
 
Min mostera har börjat inta matbordet. Girlangerna från min fest hänger kvar i taket och jag orkar nog inte ta ner dem förrän jag ska flyttpacka. Allt lägenhetsfix börjat kännas onödigt. Wä. Min lägenhet som är så fin.

Kattvaktar Pomona. Somnar i soffan på dagen. Sitter på kvällen och läser Kristin Lavransdotter. Läser på Flora Wiströms blogg att hon planerar att plugga litteraturvetenskap i höst och blir avundsjuk. Jag vill också läsa första litteraturvetenskapskursen. Är nästan orimligt nostalgisk vad gäller den kursen, och den tiden. Var nyinflyttad i den här lägenheten och träffade Pomonas människomamma och kände mig otroligt mycket på rätt plats. Glömmer bort att jag också mådde piss. Hur som helst har jag nu ansökt om min examen. En "Bachelor of Arts with a major in Literature".

glimtar från sistone

Fantiserar om nästa lägenhet och hoppas att jag lyckas få en som jag kan måla och inte måste bo i nåt litet rum med ful tapet. Dreglar över bilder på Luke Edward Halls hem och ser fina färgkombinationer överallt. Till exempel mina naglar och byxor häromdagen. Och nu verkar Luke Edward Hall och hans kille Duncan Campbell ha köpt ett himla hus på den engelska landsbygden?! Dreglar över deras instagram stories.


Var i Lisas mammas radhus i Farsta strand en kväll och grillade. Drack strawberry daiquiri och skålade för Norges nationaldag i bubbel. Kändes mycket som försommar. Älskar hur en kan klä sig denna årstid. Satt i kvällssolen och skar upp tomater till en sallad och frös inte fast jag hade linneblus och ingen jacka.

En morgon när det också var varmt åt jag frukost på en solig balkong. Alltid kul att äta frukost hos andra för då kan en till exempel få fil med jordgubbssmak och frukostflingor och njuta extra mycket bara för att det är något en aldrig skulle äta hemma.

Efter att ha städat upp efter hemmafesten lät jag ballonggirlangerna vara kvar i taket. Åtminstone tills jag fyller år på riktigt får de vara där. Och tills den underliga efter-fest-lukten (inte efterfestlukten) försvunnit från lägenheten.

frukost och fantasier om framtida pelargonarrangemang

Vardagen pågår. Jag tänker ibland när tunnelbanan rullar över skanstullsbron att Stockholm har förlorat det romantiska skimmer jag brukat kunna applicera på tillvaron här. Allt är plötsligt välbekant på ett platt och avmystifierat sätt istället för på ett sätt som gör att jag känner hur jag tillhör. Kanske blir det så när en är mentalt inställd på att flytta, för att dämpa stöten och göra det hela lättare. Eller så blir det helt enkelt så ibland oavsett när en levt någonstans i år och dar. Med det sagt är inte tillvaron så hemsk, och jag lär ju se tillbaks på den med saknad.


Lördagen den 11 maj firade jag och Mathilda Lisas födelsedag i efterskott. Vi åt brunch på String, där jag knappt hänger längre men däremot spenderade ungefär all min lediga tid på under gymnasieåren. Sedan jag var där sist har det blivit dyrare och kaffe ingick inte längre i priset för frukostbuffén, så den gnälliga tanten i mig tänkte att det minsann är nya tider nu. Däremot är det ju det bästa som finns att äta sen och lång frukost med vänner. Det är något med frukostar. Efteråt strosade vi på ett sätt jag inte haft ro att göra på länge. Kikade in på Stadsmissionen, njöt av att det ändå är vår i luften trots att temperaturen sällan letar sig långt över 10-gradersstrecket. Jag köpte honung på bondens marknad, fast de som sålde den verkade otroligt trötta på allt.


Jag och Lisa begav oss sedan till Bergianska trädgården. Så estetiskt tilltalande plats. Och vägen dit förbi koloniträdgårdarna och över roslagsbanan är otroligt vacker på våren, det går inte att säga annat. Sa till Lisa att "jag kolar av!".


Började fantisera om framtida trädgårdar eller uteplatser med stora stora krukor prunkandes av pelargoner.

Efter växthusvandrandet satte vi oss vid vattnet ett slag för att vakna till efter den kvava luften i huset med näckrosor. Lisa var bakis och jag började känna i huvudet att veckan varit intensiv och att jag under natten vaknat ett antal gånger för att vända mig i sängen och byta plats från lilla till stora sked och sen tillbaks. Skedandet var värt all trötthet i världen, såklart, men på väg hem från Bergianska var både jag och Lisa så slut att vi missade att gå av i Slussen där vi skulle byta tåg. Efter en vända hem för middag och en skvätt vin som var över från kvällen innan återvände dock lite av livet till mig och jag begav mig ut igen för att träffa Maja på Carmen. Vila kan en göra nån annan gång.

upptakten till en emotionell härva

För en vecka sedan ställde jag ut ett palettblad och min kinkiga passionsblomma på balkongen och Mathilda och Lisa kom hit på fredagseftermiddagen för att sitta och dricka bubbel i solen där ute innan den försvann in bakom huset på andra sidan Lördagsvägen. Det kändes som försommar. Nu står palettbladet inomhus igen, bara litegrann ivägen, och väntar på nästa värmebölja, eller åtminstone på att det ska sluta vara minusgrader om nätterna. När träden blommar men yllerocken åker på känner jag mig lite snuvad på våren. Men tänker också när det regnar att det är bra, allt kommer brinna upp annars och grundvattnet ta slut. Springer in i de blommande träden och doppar näsan i de välluktande klasarna och struntar i hur dum jag kanske ser ut för våren har gått så fort och jag känner att jag måste hinna lukta på den innan den är slut. Ser på min lägenhet med nostalgi i blicken för att jag vet att jag sannolikt lämnar den om några månader. Och är rädd för det antiklimax som uppstår om jag inte kommer in på utbildningen och jag får lov att bo kvar här trots allt. Är lika rädd för att faktiskt komma in och flytta någonstans där jag inte vet hur saker funkar och där jag inte känner någon. Påminner mig själv om att det är hela poängen, att jag ska utmana mig själv. Hjälp, livet. Samtidigt ränner livet på här i Stockholm som om planen inte alls vore flytt. Råkade gå och bli lite kär och det är ju både härligt och dumt för jag ser ju hela tiden ett slutdatum, men kanske gör det att jag vågar leva ännu lite mer i nuet. Jag vill att de sista månaderna i Stockholm ska vara ett crescendo efter det interludium det känns som om jag levat i sedan augusti förra året. Slutet lär bli en emotionell härva, men låt det vara så då. Och kommer jag inte in på utbildningen, då får jag hitta på någonting annat. Och bo kvar en stund till i lägenheten.

säsongsråvaror, osjälvständigt nystämd gitarr och tonårstryckare

Exakt halvvägs genom februari och det har börjat kännas annorlunda i luften. Det går åtminstone att vädra en hint av vår när det är +6 ºC och det som varit djup snö och isbanor porlar längsmed trottoarerna. Jag gör yoga varje dag, hör och häpna. Är väl ett försök att få fason på mig själv, både kroppsligt och mentalt. Önskar att jag läste mer men dagarna far iväg och jag antingen jobbar eller pluggar eller prokrastinerar eller träffar folk, och tiden som blir över måste jag se till att hinna äta också. Försöker äta säsongsanpassad mat så gott det går för att dämpa klimatångesten lite.
 
 
Nilson var här förra veckan och vi övade på lindyhop i mitt vardagsrum. Han stämde min gitarr också. Typiskt att jag bestämde mig för att lära mig spela för att vi gjorde slut och jag ville vara självständig och "kunna själv", för att nu när vi försöker vara vänner igen låta honom stämma istället för att försöka på egen hand. Nåväl. Ordentligt stämd är den nu i alla fall och jag kan sitta i eftermiddagssolen och spela Kjell Höglund-låtar för mig själv (och mina ofrivilliga åhörare grannarna).
 
 
Var och såg Kajsa Grytt i helgen med en person och fick dansa tryckare på ett dansgolv omgiven av sextonåringar. Betraktar det som kompensation för min egen tryckarbefriade tonår. Vi kände oss dock litegrann som de pinsamma föräldrarna på klassfesten som står i ett hörn och diggar med till musiken. Värt det dock. Eftermiddagen därpå kände jag mig ungdomlig igen när jag satt på hans köksgolv och åt pizza ur kartongen mitt i stöket efter hans roomies middagsbjudning (fast ingen äkta dekadent bohemungdom använder ju uttrycket "middagsbjudning" så där sprack illusionen).

vad jag inte skrivit här det senaste året

 
Sjukt är det att ni är några som fortfarande går in hit för att se om jag bloggat. Det var över ett år sedan sist. Nu är det slutet av oktober tvåtusenarton och trottoarerna lyser färggladare än vad jag kan minnas att de någonsin gjort. Jag har ett utkast från den femte maj som jag aldrig publicerade. Jag har en anteckningsapp i mobilen full med text från det senaste året, och har skrivit mer dagbok än på länge. Men att skriva här har känts för sårbart. Allt jag vill skriva om är känsligt och utlämnande och allt annat känns ytligt. Jag har velat skriva om sorgen över en förlorad relation. Jag har velat skriva om alla de dejter jag gått på sedan uppbrottet, de dåliga och de bra. Om personerna som stannat en stund och försökt ta hand om mig, distraherat mig, gjort sitt bästa för att hantera mitt ambivalenta behov av både närhet och avstånd. Om de som jag bjudit hem och sedan lite för snabbt kört ut ur lägenheten igen för att jag fått ångest, och sedan inte hört av mig till igen. Om han som har sin egen konst på väggarna men inte sina egna böcker i bokhyllan. Om han som var för full på första dejten och spillde öl över hela sitt stora skägg och som lydigt plockade upp sin fimp från marken igen när jag ifrågasatte hans nedskräpande av Kungsgatan.


Jag läser konstvetenskap, och snart har jag en kandidatexamen i litteratur. Sedan vill jag flytta någon annanstans än Stockholm. Livet här och nu känns som ett interludium. En mellanakt innan nästa akt tar vid. Jag lär flytta dit jag kommer in på psykologlinjen i höst. Det kan bli lite vart som helst. Tills dess läser jag böcker, pluggar, dricker öl och vin och bubbel, träffar personer att ta hand om och bli omhändertagen av, sminkar över mina depressiva dagar med läppstift, sover längre än jag borde, låter andra sova över så att jag kan sova nära och inte frysa när nätterna drar ner temperaturen betydligt mer än för bara några veckor sedan.

 
Det här hade jag tänkt skriva för ett halvår sedan:
 
"Femte maj tvåtusenarton. Sju månader sedan det senaste blogginlägget. Jag sitter på balkongen med solen i nacken och fötterna lutade på dörren in till vardagsrummet. Nästa vecka ska första utkastet till min kandidatuppsats i litteratur lämnas in. Det är svårt med diciplinen, men jag vet att det alltid brukar gå bra till slut ändå.
 
Vilket himla år det varit hittills. Händelserikt och påfrestande. Tur att jag i grunden mår bättre än förra året. Beslutet att gå till en psykolog i höstas var nog något av det klokaste jag gjort. Graden av självförakt har minimerats, och jag har fått både kontroll över och förståelse för mitt mående. Men tvåtusenarton då. Första mars var jag på bestemors begravning. Några dagar senare gjorde jag och Nilson slut. Jag började på ett nytt jobb precis då också. Första två veckorna i mars var de långsammaste jag varit med om. Tre dagar efter uppbrottet satt jag och grät och kunde inte förstå att det bara gått tre dagar, för det kändes som tre plågsamma år. Jonna tog med mig till Chicago och vi lärde oss dansa lindy-hop.
 
Sedan har veckorna sprungit iväg. Det har blivit vår. Nya människor har kommit in i mitt liv, och jag har börjat trivas med att vara singel. All tid jag plötsligt har att träffa vänner. Och att dejta folk som kommer med marängsviss en söndag då en ligger bakis i soffan och tittar på serier. Känner mig oförtjänt av snällheten, men njuter. Två månader efter uppbrott och begravning, och livet är ganska bra."

om september och litteraturen

September snart slut. Solen lyser varmt på termometern, men luften känns sval innerst inne. Jag själv känner mig också sval innerst inne, och villrådig kring framtiden. Förnuftet säger "psykolog.", men något starkt och flaxande inuti mig säger "litteraturen!!!". Just för tillfället ägnar jag mig åt att läsa idéhistoria på halvtid och att jobba på ett jobb där jag säger mig trivas "egentligen" fast jag inte minns när jag senast var så frustrerad över något i mitt liv. Och så njuter jag av att ha återfått min skönlitterära läslust. Det är ett slags mellantillstånd jag befinner mig i just nu. Idéhistorian vill jag ha gjord och avklarad och jobbet gör att jag slipper ta studiebidrag och dito lån. Jag gör vad jag tänkt och vad jag tänker att folk tänker att en ska. Avsluta påbörjade studier. Jobba istället för att låna. Men hela tiden det där inom mig som krafsar och viskar om litteraturstudier. Litegrann önskar jag att jag brunnit för något med bättre framtidsutsikter, men det får bli i ett senare skede i livet. Nästa termin blir det (nog) i alla fall litteraturen igen. Jag kan inte riktigt låta bli.

Igår läste jag ut "Maken" av Gun-Britt Sundström i höstsolen under ett träd på gubbängsfältet, och fortsatte med att läsa om Darwin och andra gubbar med utvecklingsteorier. Rekommenderar "Maken". Rekommenderar inte läsning om utvecklingsteorier fullt så mycket. Men det var varmt i solen (om än svalt i vindpustarna) och jag hade lapsangté i termos. Och hemma en katt som väntade.


en ansats till förändring, kompisar och kattkräks

Jag var i Haparanda med Nilson och han sa när vi satt på altanen i den femtongradiga förmiddagsluften och drack frukostkaffe att han kunde känna den vemodiga doften av en sommar som tar slut. Det hade nog inte kunnat sägas bättre. Men jag välkomnar denna sensommars övergång till höst.

Den här sommaren har jag inte riktigt varit med. Ungefär så som jag inte riktigt varit med det senaste halvåret, eller kanske året. Som Maja sa till mig häromdagen (när jag var på Dovas för första gången på säkert ett år) så har jag levt under en sten. Vilket förvisso säkert varit nödvändigt. Men nu orkar jag inte med min sten längre. I sann skolstartsanda så tror jag mig vara redo för förändring. Jag har börjat gå till en psykolog som kanske kan hjälpa mig litegrann på vägen, samt ställt in mig på att den kommande tiden vara så mycket jag kan med mina vänner. Jag behöver komma ut i Stockholm för att känna att jag har något slags liv som är mitt. För alltså, det har jag ju haft, och det skriker nästan på mig att komma tillbaka. Trots att jag varit både emotionellt och fysiskt frånvarande under så lång tid så är det fortfarande vänner som hör av sig, och jag har aldrig varit så tacksam för det som nu.


I veckan köpte jag en rosa läppenna för att på något sätt markera en förändring (alla vet ju att ny färg på läpparna innebär en nystart). Att göra en förändring på utsidan går snabbare än att ta tag i det som är på insidan. Det är lättare att spela rollen som mitt nya jag om jag har någon slags utklädnad. I alla fall så tog jag igår tunnelbanan till Aspudden för att hjälpa Hanna med hennes flytt.

Världens bästa gymnasiegäng var förenat för första gången på jag vet inte ens hur länge. Det är sällan vi är fulltaliga nu för tiden då alla har sina olika liv och scheman. Vi åt vietnamesiskt till lunch och bar sedan ner gammal skit till grovsoprummet. När vi var klara med det satt vi på golvet i Hannas vardagsrum och pratade och åt godis. När klockan närmade sig fem mötte jag upp John och pratade om känslor och drack öl, innan jag åkte hem, tittade på Twin Peaks och gosade med Dylan som passat på att kräkas på min post.

nionde juli

Nionde juli, och nu är tiden då folk börjar gå på semester. Själv börjar jag jobba igen i morgon och det var så längesedan jag var där att jag inte ens kan vara säker på att rutinerna är de samma. Men det blir nog bra. Jag tror att jag behöver något som drar mig ur sängen på morgonen, och som får mig att mer engagerat ta vara på de kvällar och helger då jag faktiskt är ledig. Jo, jag försöker intala mig att det blir bra att jobba. Att jag kanske till och med blir piggare (men who am I kidding). Denna sista semestersöndag ska jag i alla fall ägna åt att titta på ännu mer Morden i Midsomer, iförd morgonrock och med ett stort glas citronvatten på vardagsrumsbordet. Sedan hux flux så har fem jobbveckor gått och jag åker till mormor tillsammans med Nilson. Jag ser så himla mycket fram emot att visa honom platserna som präglat mina somrar sedan jag var en rundkindad bebis. Men fram tills dess ska jag gå upp 05:50 och försöka göra detta till en så mysig jobbsommar som möjligt. I morgon kväll kommer Tove N hit och äter middag. På tisdag ska jag på ArkDes och se Josef Frank-utställningen med Hampus. Sedan får vi se. Nästa helg härbärgerar i alla fall en inflyttningsfest och förhoppningsvis kommer jag vara pigg nog att uppskatta den. Försöker att inte vara trött i förväg. Kram!

kattvaktsweekend

I detta nu, den tjugoåttonde april tvåtusensjutton, klockan tolv femtiofyra, sitter jag med benen i kors i Jonnas lägenhet i Hornstull. Jonna är i Berlin, och jag barnvaktar Rut-Elvira Iris Isolde Pomona Plinkon - en några månader gammal katt. Hon sover bredvid mig i sängen på natten och kurrar högt på morgonen. Attackerar mina ben när jag diskar och vill sitta i knät när jag äter frukost. Jamar fast hon är döv. Dövheten är praktisk på så sätt att det inte spelar någon roll vilket av hennes många namn en väljer att använda. Hon kommer ju aldrig lyssna till något av dem. Det är en ynnest att få vara moster till denna lilla figur.
 
Våren verkar ha återhämtat sig efter några veckor neutoriskt aprilande och solen skiner över Söder Mälarstrand utanför fönstret. Även jag själv verkar ha återhämtat mig efter ett tillstånd lika ombytligt som aprilvädret. Det enda som skvallrar om att jag ännu inte är helt stabil är impulsen att gråta som drabbar mig i de mest oväntade situationer.
 
Om en stund kommer Nilson hit. Senare i eftermiddag ska jag möta upp mamma och pappa på en italiensk restaurang runt knuten för att äta en tidig middag och sedan ska de komma upp och hälsa på Pomona, innan Hampus kommer hit för att dricka vin och i kväll gå på releasefest för min före detta kollegas serieroman Kaninhålet. Åh, denna dag.

tisdagsförmiddag i ett vårregnande södertälje

Tisdag. Regnsmatter mot Nilsons fönster och tunga droppar från balkongräcket. Dagens planer är att påbörja arbetet med en hemtenta och skriva klart ett brev till en försummad brevvän. Men först kaffe. Jag har värmt upp ett hörn av soffan och tänker att här blir jag nog sittandes ett tag, slösurfandes mellan olika bloggar och så småningom tagandes itu med en text om "autobiographical acts" inför tentan. Det känns renande för tankarna att spendera några dygn här i Södertälje. Än så länge åtminstone, innan jag och Nilson börjat gå varandra på nerverna. Han äter rostmacka, surplar kaffe och pluggar ryska. Katten Dylan ligger på vardagsrumsbordet intill kaffetermosen. Och jag sitter uppkrupen och lyssnar på regnet.

fjärde i fjärde. elva fyrtiofem.

Hej vänner. Jag har återhämtat mig från en förkylning och ska alldeles strax åka in till universitetet för seminarium. Ser fram emot att prata Kerstin Thorvall. Har en ny bokhylla som ni ser ovan. Fin va?! Är glad över att ha fått flytta billyhyllorna till hallen, för de må vara praktiska, men inte särskilt vackra.

Mina planer för denna dag är, förutom seminarum, att börja läsa Livet utan masker av Maryse Condé, ta en kaffe i solen med Hampus, gå till apoteket och sen ta det lugnt hemma. Jonna kanske skulle komma på middag. Förhoppningsvis är det sol på balkongen när jag kommer hem.

Livet traskar på och det känns som att jag ser det på avstånd. Saker händer plötsligt och jag bara agerar. Ena stunden försöker jag ta hand om en vän och vill inget hellre än att få finnas där och i alla fall hjälpa till litegrann för hon är bland det finaste jag har. Andra stunden sitter jag på en balkong och dricker kaffe och lyssnar på god morgon världen och tänker att hur kan livet få vara såhär fint. Sen plötsligt är jag hemma och gör ingenting och är frustrerad över min brist på motivation att ta tag i saker och ting. Och allt tycks hända utan att jag riktigt hinner dit mentalt innan det är över. Ibland känns det som att de oerhört detaljrika drömmar jag har när jag sover är lika på verkliga som det jag upplever när jag är vaken. Jag vet inte om det är för att drömmarna känns på riktigt eller för att livet känns på låtsas.

Nu ska jag ta på mig solglasögon och en tunn jacka och bege mig ut. Klart slut.

balkongfix, förkylning och lite annat

Hej från balkongen. Jag har lagt trallgolv, köpt två små trådstolar och ett bord samt ställt ut en pelargon. Nästa steg blir att fixa en spalje med murgröna och kryddor. Just nu sitter jag dock här i solen och snörvlar, men har det ganska bra ändå. Dricker mitt bästa förkylningsté i termos (riven ingefära, pressad citron och honung i hett vatten). Det är meningen att jag ska läsa Tjänstekvinnans son av Strindberg tills på tisdag, men än så länge har jag bara läst en tredjedel av första volymen. Förhoppningen är i alla fall att jag ska få läst lite mer här i solen (och kanske kanske få lite färg på näsan eller något). Det känns vår i kroppen.

Efter medicinhöjning och rediga försök från min sida att göra sådant som jag mår bra av så har jag fortfarande en depression att försöka hantera. Just precis nu, här ute i solen, första dagen med klockan inställd på sommartid, känner jag mig dock tillfreds. Kanske är våren det enda botemedlet mot mina halvårslånga vintersvackor. Jag orkar inte ringa min läkare på hans allt för tidiga telefontid, och har nu mot bättre vetande börjat trappa ner och fasa ut medicinen på egen hand. Jag mår hellre dåligt utan medicin än dåligt med medicin. Fast allra helst vill jag ju må bra. Såklart.

Nedan följer glimtar från olika bra stunder denna tidiga vår.
 

Jonna och jag kämpade med tenta i sällskap av Dylan. Bästa katten, till vilken jag är deltidsmatte pga katter är bra. Jonna är också bra.


Dylan när vi precis fixat balkongen och solen värmde trots kall vind.

Ett dygn hos Nilson där jag lapade balkongsol, låg och var trött under filt och ba allmänt umgicks med Nilson. Och lämnade tillbaks Dylan för denna gång.


Har även varit på middag hos Hampus (och Freja men hon var sjuk). Förälskad i deras katt Mucklan. Och lägenheten.

Klart slut för denna gång. Puss!
Spara
Spara

om de senaste månaderna och varför jag varit borta härifrån och om de senaste två dagarna


Hm, okej. Hej. De senaste månaderna har jag inte mått så bra. Ibland är det helt enkelt inte så lätt, det här med livet. Men jag är okej. Läser vidare på litteraturvetenskapen. Äter middag ofta hos mamma och pappa. Den senaste månaden har jag orkat träffa folk igen, och jag försöker se till att omge mig så ofta som möjligt med personer som får mig att må lite bättre. Jag har dragit ner på jobbandet och tar studielån istället. Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Till slut får en inse att en inte orkar hur mycket som helst. Inte ens jag är en supermänniska. Eller kanske, allra minst jag. Så nu fokuserar jag på att må bra. Ta hand om mig själv, för just nu behöver jag bli omhändertagen. Dessutom har jag turen att ha andra som hjälper till att ta hand om mig.

I fredags åkte jag till Södertälje och hämtade Nilson och Dylan. Mannen och katten alltså. Båda två är bra för mitt mående. Igår åkte vi in till stan för att gå på Hallwylska, och bilden ovan tog Nilson på mig i smyg.


Och de här bilderna tog han lite mindre i smyg, utanför muséet. Vi strosade runt i den gamla bostaden/det gamla palatset tills magarna började kurra och hjärnan började tänka mer på mat än på de pråliga rummen. Då åkte vi till Flippin' Burgers för att fortsätta på den lyxiga dejt-dagen. Vi försvarade den lite väl dyra måltiden för våra studentbudgetar med att vi varken röker, brukar äta hämtmat eller köper onödigt mycket prylar. Sedan blev det billigare än vad vi räknat med i alla fall, så ingen parakris här inte. Mätta blev vi av våra vegburgare och fries. Men inte så mätta att vi inte, några timmar senare, bakade kladdkaka och åt framför melodifestivalen. Jag blev sur för att Roger Pontare inte gick vidare.


I morse gjorde sig Nilson i ordning för att bege sig ut på stan, och sedan åka hem till sig igen. Jag har fortfarande inte gjort mig i ordning, men ska mest ägna dagen åt att plugga, duscha en krukväxt samt äta middag hos mamma och pappa. Samt gosa med Dylan som stannar kvar här ett tag för att ta hand om mig.

Det är svårt att inte vara i alla fall lite lycklig med den här i närheten.

Hoppas att ni mår okej. Vi får se när vi hörs nästa gång. Jag ska fortsätta vårda mitt psyke. Puss.
Spara

tre förkylda bilder och lite tankar

Hejsan. Long time no see. Jag har massor jag skulle vilja skriva om. Tror jag. Men just nu är jag vrålförkyld och på väg till universitetet för ett seminarium som jag inte förberett mig inför därför att jag spenderat de senaste dagarna med att sova, alternativt legat under en filt i soffan med snorpapper överallt omkring mig och två trötta ögon riktade mot tv-serier. Men idag har jag bestämt att jag får vara någorlunda frisk, för ikväll ska jag, mamma, pappa och Lisa till Svartklubben och äta middag vilket jag sett fram emot hur länge som helst.

Livet är ganska underligt ibland, och jag vet inte riktigt längre vad jag har den här bloggen till faktiskt. Men på något sätt behöver jag den ändå för att få något slags perspektiv på mitt liv och för att ha någonstans att göra av vissa saker. Det är ett sätt att spara mig själv. En dagbok kan jag inte fylla med selfies. Samtidigt är det ett sätt att kommunicera med er som läser, vilket är skönt. Men min ivriga fotodokumentation har stagnerat. Så är det ibland.

Nog om detta. Jag måste snyta mig och borsta tänderna.

om en snöig novemberlördag som började med bra frukost


Förra veckan försvann i ett förkylningstöcken. När jag inte satt och snörvlade på någon föreläsning eller något seminarium, eller kämpade mig igenom en arbetsdag med hjälp av ipren, så låg jag under en filt i soffan med huvudvärk. I torsdags hade jag tappat rösten och kunde inte jobba. I lördags däremot kände jag mig äntligen frisk! Lisa kom hit runt tio med färskt surdegsbröd, juice och mjölk till pannkakssmet, och så gjorde vi oss en riktigt bra helgfrukost och satt länge och åt och pratade om saker som Trump, snökaos och höstdepression (och hur en bäst ska hantera sånt).


Älskar frukost nästan lika mycket som jag älskar Lisa.


När vi diskat undan plockade vi fram monopol och spelade tills det var dags för Lisa att gå, för att hinna åka längdskidor med sin mamma. Fantastiskt att det är längdskidssäsong.


Vädret var helt makalöst så jag följde med Lisa en bit på vägen för att få mig lite dagsljus.


Sedan spenderade jag någon timme i soffan med plugg, innan jag åkte in mot stan för att först träffa Maja, och sen äta middag med mamma och hennes kompis. Vi åt på Prime Burger vilket var mums, och delade på en marängsviss till efterrätt. Sedan såg vi Rikard III på Södra teatern och satt längst fram i mitten. Det var en mycket bra föreställning så tips tips gå och se medan den går! Halv tio var jag hemma igen, och då var Nilson här. Bra lördag efter en inte så bra vecka.


avokadoplantor, dylankatt och tavlor som aldrig kommer upp


Hej god kväll och så vidare. I morgon är det första november och jag förstår inte hur den här hösten bara rusar iväg, men samtidigt känns det ju som att jag bott i min lägenhet mycket längre än två månader. Blir inte klok på det där med tid. Här är mitt vardagsrumsfönster någon dag förra veckan när jag planterat om lite växter och den stora avokadon fick den kruka den förtjänade.


Förra veckan var tentavecka, så onsdag, torsdag och fredag satt jag hemma och skrev mest. Men för en gångs skull lyckades jag vara effektiv och på fredagen när Nilson kom hit med Dylan för att sova över ett par nätter så var jag nästan klar. Vi ägnade helgen bland annat åt att äta god mat, typ rödbetsburgade med hemgjort hamburgerbröd och mandelfrikadeller med spaghetti. Och bara sega runt, äta frukost länge och läsa i den sköna fåtöljen. Promenerade på skogskyrkogården en eftermiddag när det fortfarande var sol. Åkte på utflykt till livrustkammaren och tittade på gamla blodiga reliker från krig och kungliga kläder. På söndagen åkte Nilson hem men lämnade Dylan här hos mig ett tag, för jag behöver ha en katt i min närhet när hösten är svårhanterlig.

I vardagsrummet står en massa tavlor som aldrig kommer upp på väggarna. Det är så svårt att veta var en ska börja och läskigt att göra hål i väggen. Annars väntar jag mest på att min monstera ska växa sig stor. Nu är klockan tjugo minuter i nio denna måndagskväll, och jag är trött för imorse var jag uppe med tuppen, något förvirrad av gårdagens tidsomställning. I morgon börjar nästa delkurs på litteraturvetenskapen och jag ser fram emot den. Ungefär det var väl allt för nu. Puss.
Spara
Spara

oktobermorgon

Bild från i söndags.

Hej. Det blir påtagligt mörkare varje dygn, och jag slogs under morgonen av den hemska sanningen att det inte kommer vara ordentligt ljust igen förrän om ett halvår ungefär. Jag måste börja lägga upp överlevnadsstrategier, samt få klarhet i om jag äger något julpynt eller ej och om det i så fall kom med i flytten.

Min kropp har intagits av en förkylning och jag försöker få bort den bäst jag kan genom att sova, dricka te och vistas så mycket jag kan under filtar. I helgen måste jag vara pigg igen. Jag går inte med på annat. I detta nu sitter jag (invirad i filt) och dricker morgonkaffe och äter bröd jag bakade igår. Dagens första vakna timme låg jag kvar under täcket och läste. Eller pluggade. Bra sak med att plugga litteraturvetenskap, att det är ganska mycket samma sak. Om en stund ska jag bege mig mot universitetet för att ha seminarium och det ska bli ganska mysigt.

Puss hoppas ni mår bra.

söndag bland jättekaktusar, kottepalmer, rosa blommor osv


Nu ska ni få höra vad jag gjorde i söndags, alltså igår. Jo, efter frukost satte jag mig på tunnelbanan och beundrade mina höstskor.


För jag skulle hit! Till Bergianska trädgården! Varför då då, undrar ni. Jo det ska jag tala om.


Nämligen för att den här fyllt 26 ganska så nyligen. En av mina favoritpersoner på denna jord. Tjugosex år ung. Och det måste en ju fira.


På grund av regnet gick vi direkt in i ett av växthusen. Kostade 80 kronor men det får det vara värt när någon fyllt år. Där inne var det som en annan värld och jag blev alldeles varm inombords av allt grönt och blommande. Plus att en kunde inbilla sig att det var ens egen oerhört tjusiga överklassträdgård eller liknande. Om en nu skulle vilja det.


Liten herre och stor kaktus.


Jag tycker att han är rätt så snygg :)


När vi började känna oss klara med växterna satte vi oss i fiket och jag bjöd på lunchmacka. Kändes väldigt pensionärigt, på ett fint sätt.


Sedan bar det ut i höstvädret igen, och efter en liten promenad i den botaniska utomhusträdgården åkte vi hem till mig och åt middag. Slut på bra söndag!


vinpicknick med ragvals och att sitta utan jacka i slutet av september


Förra tisdagen var jag klar med min hemtenta och hade ett stort behov att komma utanför dörren efter dagarna av intensivt tentaskrivande (och en återhämtningsdag som jag spenderade i pyjamas framför Sex and the City och Gilmore Girls). Lyckligtvis var det inte bara jag som precis skrivit klart en tenta, utan även Ragvals hade under dagen blivit så gott som klar med sin, så vi möttes upp på söder för att dricka vin i solen. Bästa grejen att göra efter en tentavecka. Kan ni fatta att det var svettigt att sitta utan jacka fast det var precis i slutet av september?!


Över Vitabergsparken låg bara en liten liten gulaktig ton som hintade om att det är höst. Men mest var där fortfarande sommar. Vi satt länge och småsvettades och pratade om det där med eftergymnasial identitet. Att vilja lämna sitt Broder Daniel-deppiga gymnasiejag bakom sig, men inte vara helt säker på vem en är utanför tonårsklyschan. Jag tror dock att det för oss båda börjar falla någorlunda på plats. I alla fall känns det så.

Spara
Spara

Tidigare inlägg
RSS 2.0