varför jag blir uppspelt av grekisk mytologi (eller En feministisk läsning av Hesiodos och varför Athena var ämnad att störta patriarkatet)

Jag, uppspelt över grekisk mytologi, balanserandes en kursbok på huvudet.
 
Instinktivt vill jag börja den här texten med en brasklapp. Understryka att jag inte överhuvudtaget är någon expert när det kommer till grekisk mytologi. Men så påminns jag om vad killen jag träffar sa för några veckor sedan - att om jag hade varit en genomsnittlig snubbe så hade jag inte haft några som helst betänkligheter när det kommer till att prata självsäkert och utläggande om saker som jag inte doktorerat i. Jag vill tillstå att jag har bättre koll än den genomsnittliga snubben åtminstone, så nu känner jag mig nödgad att dela med mig av detta för jag fick inte nog med utrymme i hemtentan på min halvtidskurs.
 
Sedan tonåren har jag kroniska genuslinser på mig när jag konsumerar kultur. Och alltså. Den grekiska mytologin är fascinerande. Den är otroligt misogyn men rymmer samtidigt SÅ mycket kvinnoemanciptorisk potential. Jag skulle rentav vilja hävda att den rymmer en hemlig plan på att störta patriarkatet.
 
Alla de bevarade antika texterna (som jag har kommit i kontakt med) är skrivna av män. I ett oerhört patriarkalt samhälle. Kvinnor räknades inte som medborgare i den antika stadsstaten och det finns till och med en forskare som kallat antikens Aten för en ”fallokrati” för att samhället var så centrerat kring den erigerade penisen (forskaren heter Eva Keuls och har skrivit en bok som heter "The Reign of the Phallus"). Följaktligen är de mytologiska berättelserna genomsyrade av kvinnofientlighet. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om när det kommer till hur kvinnor behandlas i de mytologiska berättelserna där våldtäkt inte får konsekvenser för förövaren men däremot är förödande för våldtäktsoffret, där män beter sig hänsynslöst och där kvinnor vänder sig mot varandra hellre än att ifrågasätta den manliga hegemonin. Det är som verklighetens patriarkat på speed. Men det är inte det jag ska skriva om nu. För nu kommer vi till det roliga, som jag undrar om männen ens lade märke till trots att det står mellan deras egenhändigt nedtecknande rader, och som jag inte kan låta bli att fantisera om spelade en betydande roll för antikens verkliga kvinnor (för det vi inte kan veta något om kan vi ju fantisera kring).
 
En av de äldsta bevarade texterna som behandlar mytologin är Theogonin av Hesiodos, och är från runt 700 fvt. Där redogör han bland annat för gudinnan Athenas tillkomst. Hennes far är Zeus, superpatriarken. Han hade gjort titanen Metis (”visheten”) gravid, men fick höra att hon var ämnad att föda två barn:
 
"Ty Metis var ämnad att föda två exceptionellt visa barn: först stålögda jungfrun Athena, Tritogeneia, jämlike med sin far när det kommer till styrka och visdom, sedan en son med ett våldsamt lynne som skulle komma att regera över såväl gudar som människor" (Theogonin 893-898)
 
För att inte riskera att bli utmanad om rollen som den störste guden så svalde Zeus Metis. Japp. Symboliskt sett gjorde han i och med denna handling visheten till en del av sig själv. Som ett resultat av detta föddes Athena så småningom ur Zeus huvud som klyvts med en yxa så att hon kunde hoppa ut, färdigklädd i rustning och enligt vissa med ett redigt stridstjut. (Zeus bara stängde sitt huvud igen och var helt ok, om ni undrade). Athena beskrivs av Hesiodos som jämlik i styrka med Zeus, vilket i sig är anmärkningsvärt. Hon beskrivs även i de mytologiska berättelserna som maskulin på många sätt, och då hon även är krigets gudinna tycks hon ha tagit över den rollen från sin ofödde bror. Överlag tycks beskrivningen av denne bror stämma väl överens med hur Athena framställs. På samma sätt som Zeus svalde Metis och gjorde henne till en del av sig själv så undrar jag om inte Athena gjort sin ofödde bror till en del av sig själv (för att rädda dem båda efter att Zeus svalt deras mor?) och på så vis tagit till sig hans egenskaper. Är inte Athena då även ämnad att störta Zeus och ta över som härskare över gudar och människor? Det verkar onekligen så. Men det förstod väl inte Hesiodos eftersom en kvinna inte kan tänkas störta en man.
 
Det förvånar mig att detta inte är något som tas upp i de antika källor som finns att tillgå, men det kanske inte heller är så underligt med tanke på att de som fört berättelserna vidare till oss är män och åter män. I berättelserna som bevarats till vår tid tar Athena aldrig över makten. Uppfostrad i det patriarkala samhället är hon blind för sin egen potential. Hon förstår inte själv att hon är ämnad att störta Zeus. Men jag vill tro att det fanns versioner av berättelserna om Athena som såg helt annorlunda ut än de vi kunnat ta del av.
 
Superpatriarken Zeus, är inte han en ypperlig symbol för patriarkatet självt? Ur vilket kvinnan spränger sig fram med ett krigstjut, ämnad att störta densamme. Jodå, jag tror det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0