upptakten till en emotionell härva

För en vecka sedan ställde jag ut ett palettblad och min kinkiga passionsblomma på balkongen och Mathilda och Lisa kom hit på fredagseftermiddagen för att sitta och dricka bubbel i solen där ute innan den försvann in bakom huset på andra sidan Lördagsvägen. Det kändes som försommar. Nu står palettbladet inomhus igen, bara litegrann ivägen, och väntar på nästa värmebölja, eller åtminstone på att det ska sluta vara minusgrader om nätterna. När träden blommar men yllerocken åker på känner jag mig lite snuvad på våren. Men tänker också när det regnar att det är bra, allt kommer brinna upp annars och grundvattnet ta slut. Springer in i de blommande träden och doppar näsan i de välluktande klasarna och struntar i hur dum jag kanske ser ut för våren har gått så fort och jag känner att jag måste hinna lukta på den innan den är slut. Ser på min lägenhet med nostalgi i blicken för att jag vet att jag sannolikt lämnar den om några månader. Och är rädd för det antiklimax som uppstår om jag inte kommer in på utbildningen och jag får lov att bo kvar här trots allt. Är lika rädd för att faktiskt komma in och flytta någonstans där jag inte vet hur saker funkar och där jag inte känner någon. Påminner mig själv om att det är hela poängen, att jag ska utmana mig själv. Hjälp, livet. Samtidigt ränner livet på här i Stockholm som om planen inte alls vore flytt. Råkade gå och bli lite kär och det är ju både härligt och dumt för jag ser ju hela tiden ett slutdatum, men kanske gör det att jag vågar leva ännu lite mer i nuet. Jag vill att de sista månaderna i Stockholm ska vara ett crescendo efter det interludium det känns som om jag levat i sedan augusti förra året. Slutet lär bli en emotionell härva, men låt det vara så då. Och kommer jag inte in på utbildningen, då får jag hitta på någonting annat. Och bo kvar en stund till i lägenheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0