försvarstal för min klass

Två tredjedelar av min gymnasietid har gått. Jag har mentorssamtal och sitter och gräver i en påse utgångna sourcream-chips som jag, likt en målsökande robot, fått syn på i ett skåp i lärarrummet och som sedan på något sätt kommit att bli min. Läraren frågar hur saker går, om jag trivs. Sedan är det som om hen lägger ifrån sig sitt mentorsmanus och plötsligt pratas det om hur jag i ettan kom till klassen med hejdlös energi, ben fulla med skutt och armar öppna för allt och alla. Sedan säger hen "den här klassen var kanske inte den bästa för dig".
 
Underförstått: Den här klassen har berövat dig din energi, Siri. Tagit ifrån dig ditt sprudlande jag och kvävt dig.
 
Någon gång under första terminen i ettan sa en lärare att klasser som sent får in nya elever aldrig får någon bra sammanhållning. Kanske var det där och då som klassens öde fastslogs och en obekväm matta lades över oss. Vi hade, redan efter några månader, bytt ut flera personer och så fortsatte det ända in på vårt andra år. Dömda var vi. Att bli en svag klass. Och kanske var det den mattan som kvävde mig samtidigt som den kvävde klassen.
 
Min klass är, skulle en kunna säga, en olycklig sammansättning av tjugoåtta helt fantastiska individer.
 
Den här klassen har tagit ifrån dig ditt sprudlande jag.
Men vet du vad? Jag ska berätta en hemlighet. Det var här jag fick mitt sprudlande jag från början. Innan läraren lade sin olycksbådande profetia på oss. Många gånger har jag hyllat klassen jag hade i nian, men där var det först efter två år tillsammans som jag på riktigt platsade. När jag började ettan kände jag mig, kanske för första gången, bekväm i ett främmande sammanhang. Så fort jag klev in bland människorna som skulle komma att bli min klass kände jag mig uppskattad, och jag fick plats.
 
Så tack klassen. Den varden bästa för mig, så det så. Och jag trivs, trots att den kanske inte nådde sin fulla potential. Jag har folk att skratta med, och sitta på gräsmattan utanför skolan med och äta pizza i solen. Trots att jag är så olik många har jag funnit flera vänner, och har ingenting alls emot ytterligare ett år i sällskap av 12SAD. Verkligen. Sedan får mentorn tycka att jag är hur dämpad som helst.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Åh det var fint, Sirilurkan. <3

Svar: älskling <3
Siri Hansen

2014-06-09 @ 10:50:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0