varför jag blir uppspelt av grekisk mytologi (eller En feministisk läsning av Hesiodos och varför Athena var ämnad att störta patriarkatet)

Jag, uppspelt över grekisk mytologi, balanserandes en kursbok på huvudet.
 
Instinktivt vill jag börja den här texten med en brasklapp. Understryka att jag inte överhuvudtaget är någon expert när det kommer till grekisk mytologi. Men så påminns jag om vad killen jag träffar sa för några veckor sedan - att om jag hade varit en genomsnittlig snubbe så hade jag inte haft några som helst betänkligheter när det kommer till att prata självsäkert och utläggande om saker som jag inte doktorerat i. Jag vill tillstå att jag har bättre koll än den genomsnittliga snubben åtminstone, så nu känner jag mig nödgad att dela med mig av detta för jag fick inte nog med utrymme i hemtentan på min halvtidskurs.
 
Sedan tonåren har jag kroniska genuslinser på mig när jag konsumerar kultur. Och alltså. Den grekiska mytologin är fascinerande. Den är otroligt misogyn men rymmer samtidigt SÅ mycket kvinnoemanciptorisk potential. Jag skulle rentav vilja hävda att den rymmer en hemlig plan på att störta patriarkatet.
 
Alla de bevarade antika texterna (som jag har kommit i kontakt med) är skrivna av män. I ett oerhört patriarkalt samhälle. Kvinnor räknades inte som medborgare i den antika stadsstaten och det finns till och med en forskare som kallat antikens Aten för en ”fallokrati” för att samhället var så centrerat kring den erigerade penisen (forskaren heter Eva Keuls och har skrivit en bok som heter "The Reign of the Phallus"). Följaktligen är de mytologiska berättelserna genomsyrade av kvinnofientlighet. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om när det kommer till hur kvinnor behandlas i de mytologiska berättelserna där våldtäkt inte får konsekvenser för förövaren men däremot är förödande för våldtäktsoffret, där män beter sig hänsynslöst och där kvinnor vänder sig mot varandra hellre än att ifrågasätta den manliga hegemonin. Det är som verklighetens patriarkat på speed. Men det är inte det jag ska skriva om nu. För nu kommer vi till det roliga, som jag undrar om männen ens lade märke till trots att det står mellan deras egenhändigt nedtecknande rader, och som jag inte kan låta bli att fantisera om spelade en betydande roll för antikens verkliga kvinnor (för det vi inte kan veta något om kan vi ju fantisera kring).
 
En av de äldsta bevarade texterna som behandlar mytologin är Theogonin av Hesiodos, och är från runt 700 fvt. Där redogör han bland annat för gudinnan Athenas tillkomst. Hennes far är Zeus, superpatriarken. Han hade gjort titanen Metis (”visheten”) gravid, men fick höra att hon var ämnad att föda två barn:
 
"Ty Metis var ämnad att föda två exceptionellt visa barn: först stålögda jungfrun Athena, Tritogeneia, jämlike med sin far när det kommer till styrka och visdom, sedan en son med ett våldsamt lynne som skulle komma att regera över såväl gudar som människor" (Theogonin 893-898)
 
För att inte riskera att bli utmanad om rollen som den störste guden så svalde Zeus Metis. Japp. Symboliskt sett gjorde han i och med denna handling visheten till en del av sig själv. Som ett resultat av detta föddes Athena så småningom ur Zeus huvud som klyvts med en yxa så att hon kunde hoppa ut, färdigklädd i rustning och enligt vissa med ett redigt stridstjut. (Zeus bara stängde sitt huvud igen och var helt ok, om ni undrade). Athena beskrivs av Hesiodos som jämlik i styrka med Zeus, vilket i sig är anmärkningsvärt. Hon beskrivs även i de mytologiska berättelserna som maskulin på många sätt, och då hon även är krigets gudinna tycks hon ha tagit över den rollen från sin ofödde bror. Överlag tycks beskrivningen av denne bror stämma väl överens med hur Athena framställs. På samma sätt som Zeus svalde Metis och gjorde henne till en del av sig själv så undrar jag om inte Athena gjort sin ofödde bror till en del av sig själv (för att rädda dem båda efter att Zeus svalt deras mor?) och på så vis tagit till sig hans egenskaper. Är inte Athena då även ämnad att störta Zeus och ta över som härskare över gudar och människor? Det verkar onekligen så. Men det förstod väl inte Hesiodos eftersom en kvinna inte kan tänkas störta en man.
 
Det förvånar mig att detta inte är något som tas upp i de antika källor som finns att tillgå, men det kanske inte heller är så underligt med tanke på att de som fört berättelserna vidare till oss är män och åter män. I berättelserna som bevarats till vår tid tar Athena aldrig över makten. Uppfostrad i det patriarkala samhället är hon blind för sin egen potential. Hon förstår inte själv att hon är ämnad att störta Zeus. Men jag vill tro att det fanns versioner av berättelserna om Athena som såg helt annorlunda ut än de vi kunnat ta del av.
 
Superpatriarken Zeus, är inte han en ypperlig symbol för patriarkatet självt? Ur vilket kvinnan spränger sig fram med ett krigstjut, ämnad att störta densamme. Jodå, jag tror det.

frukost och fantasier om framtida pelargonarrangemang

Vardagen pågår. Jag tänker ibland när tunnelbanan rullar över skanstullsbron att Stockholm har förlorat det romantiska skimmer jag brukat kunna applicera på tillvaron här. Allt är plötsligt välbekant på ett platt och avmystifierat sätt istället för på ett sätt som gör att jag känner hur jag tillhör. Kanske blir det så när en är mentalt inställd på att flytta, för att dämpa stöten och göra det hela lättare. Eller så blir det helt enkelt så ibland oavsett när en levt någonstans i år och dar. Med det sagt är inte tillvaron så hemsk, och jag lär ju se tillbaks på den med saknad.


Lördagen den 11 maj firade jag och Mathilda Lisas födelsedag i efterskott. Vi åt brunch på String, där jag knappt hänger längre men däremot spenderade ungefär all min lediga tid på under gymnasieåren. Sedan jag var där sist har det blivit dyrare och kaffe ingick inte längre i priset för frukostbuffén, så den gnälliga tanten i mig tänkte att det minsann är nya tider nu. Däremot är det ju det bästa som finns att äta sen och lång frukost med vänner. Det är något med frukostar. Efteråt strosade vi på ett sätt jag inte haft ro att göra på länge. Kikade in på Stadsmissionen, njöt av att det ändå är vår i luften trots att temperaturen sällan letar sig långt över 10-gradersstrecket. Jag köpte honung på bondens marknad, fast de som sålde den verkade otroligt trötta på allt.


Jag och Lisa begav oss sedan till Bergianska trädgården. Så estetiskt tilltalande plats. Och vägen dit förbi koloniträdgårdarna och över roslagsbanan är otroligt vacker på våren, det går inte att säga annat. Sa till Lisa att "jag kolar av!".


Började fantisera om framtida trädgårdar eller uteplatser med stora stora krukor prunkandes av pelargoner.

Efter växthusvandrandet satte vi oss vid vattnet ett slag för att vakna till efter den kvava luften i huset med näckrosor. Lisa var bakis och jag började känna i huvudet att veckan varit intensiv och att jag under natten vaknat ett antal gånger för att vända mig i sängen och byta plats från lilla till stora sked och sen tillbaks. Skedandet var värt all trötthet i världen, såklart, men på väg hem från Bergianska var både jag och Lisa så slut att vi missade att gå av i Slussen där vi skulle byta tåg. Efter en vända hem för middag och en skvätt vin som var över från kvällen innan återvände dock lite av livet till mig och jag begav mig ut igen för att träffa Maja på Carmen. Vila kan en göra nån annan gång.

den emancipatoriska sommaren

Jag förbereder mig mentalt för sommaren. Tänker på förra. Hur bra den var, sommaren 2018. Över den låg en känsla av undantagstillstånd. Det hade varit värmebölja sedan slutet av april. Undantagstillståndet höll i sig in i augusti både emotionellt och vädermässigt och sommaren var så härlig så härlig. Den gick i vänskapens och emancipationens tecken.
 
Midsommarafton var ungefär den enda svala dagen. Tog på mig underställ och åkte till Skå Festplats med Jonna och hennes gäng.
 
Lyssnade på band i cirkustält med gulaktigt ljus genom tältduken, drack öl ur stora plastglas, åt vegokorv, dansade på dansbanan sent på natten och jag var glad.
 
I början av juli bilade jag och Lisa till Öland för att hänga med Mathilda. Åt mat på altan och badade i havet och var väldigt ifred för att vara på en så vacker plats. Sen fick vi dessutom med oss Mathilda hem till Stockholm igen vilket var fint.
 
I Stockholm var en utomhus nästan hela tiden. Jag hängde i Humlegården där Gnem hade hejdåpicknick innan han for till Sydamerika. Och var glad att ha Mathilda tillbaks.
 
Drack vin i morgonrock på gubbängsfältet.
 
Jag och Jonna åkte till Alicante och det var min första solresa på år och dar. Njöt så mycket. Fotade med engångskamera för att slippa ha med telefonen ut. Klockan slutade spela roll.
 
Åt långa härliga frukostar på pation där airconditionen droppade och bildade små rännilar över golvet, och där grannarnas vardagsliv pågick innanför de öppna fönstren och balkongdörrarna ovanför oss.
 
Solade topless och hoppade i saltvattensvågor och läste bok efter bok. Jag läste bland annat Rich Boy. Åt saftig frukt som blivit varm av solen på stranden och droppade som en aircondotioner ner över armar och haka men det gjorde ju inget för det klibbiga försvann i havet.
 
På kvällarna gick vi ut och åt middag och drack sangria och pratade om kärlek och sånt.
 
Mot slutet av sommaren åkte jag till Haparanda och där var det också varmt men svala vindar började ändå rulla in över Norrbotten och känslan av undantagstillstånd började rinna av mig med den sista svetten. Hängde med mamma och mormor på stränder som var helt olika de i Alicante, men på ett hemtrevligt sätt. Drack kaffe ur termos och åt hembakta bullar. Fortsatte läsa böcker. Kollade på säsongens sista Sommar med Ernst.
 
I slutet av augusti åkte jag, Lisa, Mathilda, Hanna, John och Fabbe till Tyresta nationalpark. Gick till Årsjön, och när vi kom fram var vi svettiga under jackor och ryggsäckar och krånglade av oss allt och kastade oss i vattnet som börjat svalna lite lite efter den tropiska högsommaren men som fortfarande var vänligt mot kroppen. Satte sedan upp tält, letade pinnar att tälja till grillspett, hämtade ved och gjorde upp brasa. Äntligen hade det regnat tillräckligt för att eldningsförbudet kunnat upphöra och vi kunde grilla korv utan att sätta eld på skogen. Men vi hade vattenhinken redo bredvid brasan. Utifall att. Satt uppe tills det enda ljuset som fanns var det från brasan och vi behövde lysa oss fram med mobiltelefonerna när vi skulle kissa.

upptakten till en emotionell härva

För en vecka sedan ställde jag ut ett palettblad och min kinkiga passionsblomma på balkongen och Mathilda och Lisa kom hit på fredagseftermiddagen för att sitta och dricka bubbel i solen där ute innan den försvann in bakom huset på andra sidan Lördagsvägen. Det kändes som försommar. Nu står palettbladet inomhus igen, bara litegrann ivägen, och väntar på nästa värmebölja, eller åtminstone på att det ska sluta vara minusgrader om nätterna. När träden blommar men yllerocken åker på känner jag mig lite snuvad på våren. Men tänker också när det regnar att det är bra, allt kommer brinna upp annars och grundvattnet ta slut. Springer in i de blommande träden och doppar näsan i de välluktande klasarna och struntar i hur dum jag kanske ser ut för våren har gått så fort och jag känner att jag måste hinna lukta på den innan den är slut. Ser på min lägenhet med nostalgi i blicken för att jag vet att jag sannolikt lämnar den om några månader. Och är rädd för det antiklimax som uppstår om jag inte kommer in på utbildningen och jag får lov att bo kvar här trots allt. Är lika rädd för att faktiskt komma in och flytta någonstans där jag inte vet hur saker funkar och där jag inte känner någon. Påminner mig själv om att det är hela poängen, att jag ska utmana mig själv. Hjälp, livet. Samtidigt ränner livet på här i Stockholm som om planen inte alls vore flytt. Råkade gå och bli lite kär och det är ju både härligt och dumt för jag ser ju hela tiden ett slutdatum, men kanske gör det att jag vågar leva ännu lite mer i nuet. Jag vill att de sista månaderna i Stockholm ska vara ett crescendo efter det interludium det känns som om jag levat i sedan augusti förra året. Slutet lär bli en emotionell härva, men låt det vara så då. Och kommer jag inte in på utbildningen, då får jag hitta på någonting annat. Och bo kvar en stund till i lägenheten.

säsongsråvaror, osjälvständigt nystämd gitarr och tonårstryckare

Exakt halvvägs genom februari och det har börjat kännas annorlunda i luften. Det går åtminstone att vädra en hint av vår när det är +6 ºC och det som varit djup snö och isbanor porlar längsmed trottoarerna. Jag gör yoga varje dag, hör och häpna. Är väl ett försök att få fason på mig själv, både kroppsligt och mentalt. Önskar att jag läste mer men dagarna far iväg och jag antingen jobbar eller pluggar eller prokrastinerar eller träffar folk, och tiden som blir över måste jag se till att hinna äta också. Försöker äta säsongsanpassad mat så gott det går för att dämpa klimatångesten lite.
 
 
Nilson var här förra veckan och vi övade på lindyhop i mitt vardagsrum. Han stämde min gitarr också. Typiskt att jag bestämde mig för att lära mig spela för att vi gjorde slut och jag ville vara självständig och "kunna själv", för att nu när vi försöker vara vänner igen låta honom stämma istället för att försöka på egen hand. Nåväl. Ordentligt stämd är den nu i alla fall och jag kan sitta i eftermiddagssolen och spela Kjell Höglund-låtar för mig själv (och mina ofrivilliga åhörare grannarna).
 
 
Var och såg Kajsa Grytt i helgen med en person och fick dansa tryckare på ett dansgolv omgiven av sextonåringar. Betraktar det som kompensation för min egen tryckarbefriade tonår. Vi kände oss dock litegrann som de pinsamma föräldrarna på klassfesten som står i ett hörn och diggar med till musiken. Värt det dock. Eftermiddagen därpå kände jag mig ungdomlig igen när jag satt på hans köksgolv och åt pizza ur kartongen mitt i stöket efter hans roomies middagsbjudning (fast ingen äkta dekadent bohemungdom använder ju uttrycket "middagsbjudning" så där sprack illusionen).

nytt år igen

Nytt år. Enligt tarotkorten (som naturligtvis ger en mycket tillförlitlig bild av det kommande året) ska tvåtusennitton innebära en fysisk resa och mental förkovring. Inte jättekonstigt eftersom jag planerar att flytta till annan studieort i höst (vilken återstår att se, har börjat vela något väldigt för att jag inte vet om jag prioriterar staden jag ska bo i i fem år eller utbildningskvalitén högst).
 
Jag känner mig inte helt ingådd i det nya året än. Känslan av interludium hänger sig kvar. Idag började slutspurten på konstvetenskapen, men så vaknade jag med huvudvärk och jävulsk halsont och sket i kursen för att somna om, äta frukost i sängen och kolla på Poirot. När huvudet känns bättre ska jag plocka fram kursböckerna för att kompensera. Tycker lite synd om min kropp efter de senaste månaderna. Den har fått utstå mycket. Tänker mig ändå att jag, när kroppen återhämtat sig en aning från detta miserabla tillstånd, ska försöka ta itu med mitt leverne en aning. Hitta ett zen. Men vem försöker jag lura. Jag kommer inte börja gå upp 06 och göra yoga. Men kanske kommer det mesta balansera ut sig när vardagen satt igång och en inte kan dricka öl varje dag längre och en faktiskt måste gå upp på morgonen. Låt oss hoppas.
 
Se där. Det blev ett blogginlägg.
 
I lördags firade vi att Mathilda fyller 23 idag. Jag och Lisa stod ett ögonblick i köket och undrade om vi är 21 eller 22.

På nyår var jag på middag hos Elias och åt mitt livs första ostron. Blev lite för full innan middagen vilket var synd för den var svingod. På tolvslaget åt vi tolv vindruvor så som är kutym i Spanien, eftersom tre i sällskapet var spanjorer. Det skulle ge tur för det nya året, så jag hoppas att det fungerar.

vad jag inte skrivit här det senaste året

 
Sjukt är det att ni är några som fortfarande går in hit för att se om jag bloggat. Det var över ett år sedan sist. Nu är det slutet av oktober tvåtusenarton och trottoarerna lyser färggladare än vad jag kan minnas att de någonsin gjort. Jag har ett utkast från den femte maj som jag aldrig publicerade. Jag har en anteckningsapp i mobilen full med text från det senaste året, och har skrivit mer dagbok än på länge. Men att skriva här har känts för sårbart. Allt jag vill skriva om är känsligt och utlämnande och allt annat känns ytligt. Jag har velat skriva om sorgen över en förlorad relation. Jag har velat skriva om alla de dejter jag gått på sedan uppbrottet, de dåliga och de bra. Om personerna som stannat en stund och försökt ta hand om mig, distraherat mig, gjort sitt bästa för att hantera mitt ambivalenta behov av både närhet och avstånd. Om de som jag bjudit hem och sedan lite för snabbt kört ut ur lägenheten igen för att jag fått ångest, och sedan inte hört av mig till igen. Om han som har sin egen konst på väggarna men inte sina egna böcker i bokhyllan. Om han som var för full på första dejten och spillde öl över hela sitt stora skägg och som lydigt plockade upp sin fimp från marken igen när jag ifrågasatte hans nedskräpande av Kungsgatan.


Jag läser konstvetenskap, och snart har jag en kandidatexamen i litteratur. Sedan vill jag flytta någon annanstans än Stockholm. Livet här och nu känns som ett interludium. En mellanakt innan nästa akt tar vid. Jag lär flytta dit jag kommer in på psykologlinjen i höst. Det kan bli lite vart som helst. Tills dess läser jag böcker, pluggar, dricker öl och vin och bubbel, träffar personer att ta hand om och bli omhändertagen av, sminkar över mina depressiva dagar med läppstift, sover längre än jag borde, låter andra sova över så att jag kan sova nära och inte frysa när nätterna drar ner temperaturen betydligt mer än för bara några veckor sedan.

 
Det här hade jag tänkt skriva för ett halvår sedan:
 
"Femte maj tvåtusenarton. Sju månader sedan det senaste blogginlägget. Jag sitter på balkongen med solen i nacken och fötterna lutade på dörren in till vardagsrummet. Nästa vecka ska första utkastet till min kandidatuppsats i litteratur lämnas in. Det är svårt med diciplinen, men jag vet att det alltid brukar gå bra till slut ändå.
 
Vilket himla år det varit hittills. Händelserikt och påfrestande. Tur att jag i grunden mår bättre än förra året. Beslutet att gå till en psykolog i höstas var nog något av det klokaste jag gjort. Graden av självförakt har minimerats, och jag har fått både kontroll över och förståelse för mitt mående. Men tvåtusenarton då. Första mars var jag på bestemors begravning. Några dagar senare gjorde jag och Nilson slut. Jag började på ett nytt jobb precis då också. Första två veckorna i mars var de långsammaste jag varit med om. Tre dagar efter uppbrottet satt jag och grät och kunde inte förstå att det bara gått tre dagar, för det kändes som tre plågsamma år. Jonna tog med mig till Chicago och vi lärde oss dansa lindy-hop.
 
Sedan har veckorna sprungit iväg. Det har blivit vår. Nya människor har kommit in i mitt liv, och jag har börjat trivas med att vara singel. All tid jag plötsligt har att träffa vänner. Och att dejta folk som kommer med marängsviss en söndag då en ligger bakis i soffan och tittar på serier. Känner mig oförtjänt av snällheten, men njuter. Två månader efter uppbrott och begravning, och livet är ganska bra."

RSS 2.0