kattvaktsweekend

I detta nu, den tjugoåttonde april tvåtusensjutton, klockan tolv femtiofyra, sitter jag med benen i kors i Jonnas lägenhet i Hornstull. Jonna är i Berlin, och jag barnvaktar Rut-Elvira Iris Isolde Pomona Plinkon - en några månader gammal katt. Hon sover bredvid mig i sängen på natten och kurrar högt på morgonen. Attackerar mina ben när jag diskar och vill sitta i knät när jag äter frukost. Jamar fast hon är döv. Dövheten är praktisk på så sätt att det inte spelar någon roll vilket av hennes många namn en väljer att använda. Hon kommer ju aldrig lyssna till något av dem. Det är en ynnest att få vara moster till denna lilla figur.
 
Våren verkar ha återhämtat sig efter några veckor neutoriskt aprilande och solen skiner över Söder Mälarstrand utanför fönstret. Även jag själv verkar ha återhämtat mig efter ett tillstånd lika ombytligt som aprilvädret. Det enda som skvallrar om att jag ännu inte är helt stabil är impulsen att gråta som drabbar mig i de mest oväntade situationer.
 
Om en stund kommer Nilson hit. Senare i eftermiddag ska jag möta upp mamma och pappa på en italiensk restaurang runt knuten för att äta en tidig middag och sedan ska de komma upp och hälsa på Pomona, innan Hampus kommer hit för att dricka vin och i kväll gå på releasefest för min före detta kollegas serieroman Kaninhålet. Åh, denna dag.

om skrivande. det bara går inte.


Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva och med jämna mellanrum så skriver jag om hur svårt jag har att göra just det - skriva. Jag skriver dagbok om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva dagbok för det finns så mycket jag vill berätta om och jag får kramp i handen och det tar sån tid och det blir nästan aldrig så bra som jag vill att det ska vara för allt får ju inte PLATS och tankarna springer fortare än pennan trots att jag skriver ganska snabbt för hand. Och så bloggar jag om att jag inte vet vad jag ska blogga om eller ha bloggen till. Men ändå fortsätter jag att både skriva dagbok och blogga. Jag har bloggat sedan 2008 och skrivit dagbok sedan gissningsvis 2001 eller 2002 men jag vet inte exakt för de älsta skrivböckerna har mystiskt försvunnit.

Jag har varit en skrivande person sedan jag skrev mina första dagbokssidor om att min kusin var jobbig och klängig och jag började på att nytt blad efter varje mening. Jag har knapprat på skrivmaskiner somrar igenom och byggt upp egna världar att fly till i spridda worddokument. Men gradvis förvandlades mitt skrivande till prestation och det blev allt svårare och nu har jag egentligen inte skrivit sedan jag slutade gymnasiet, men folk fortsätter att fråga mig om jag skriver någonting och bjuder in mig på poesiuppläsningsträffar som jag inte går på för jag har ju ingenting att läsa upp. Mitt skrivande är nu bara en del av min identitet och ingen praktik. Så någonting har ju tveklöst gått på tok.

Som för att kompensera för mitt uteblivna skrivande regisserar jag mitt eget liv i huvudet. Bygger upp historier kring mig själv som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Som häromdagen när min kropp skakade av medicinutsättning men jag satte upp håret i vad som blev en 1910-talsfrisyr och gick tvärs över gubbängsfältet hem till Hanna och åt våfflor. Då var jag inte en person som mådde illa och frös och gick in från uteplatsen efter fem minuter för att solen gick i moln och det egentligen var ganska kallt, och som inte hjälpte till att göra våfflor (fast jag vispade lite grädde faktiskt när jag tänker efter...) utan någon som var oerhört intressant i fin frisyr och satt på förortsuteplats med vän och pratade om viktiga ting och kisade mot solen och som hade sett oerhört insprerande ut på ett några årtionden gammalt fotografi. Jag tänker upp historier för mig själv i huvudet innan jag somnar. Och så drömmer jag oerhört tydligt, som om hjärnan försöker få utlopp för sitt historieberättande medan jag sover. Men fortfarande kan jag inte skriva i dokument. Trots att jag försöker intala mig att det är enbart för min egen skull och inte för någon annans ögon och att det inte behöver vara bra eller ens sammanhängande. Det går inte.

tisdagsförmiddag i ett vårregnande södertälje

Tisdag. Regnsmatter mot Nilsons fönster och tunga droppar från balkongräcket. Dagens planer är att påbörja arbetet med en hemtenta och skriva klart ett brev till en försummad brevvän. Men först kaffe. Jag har värmt upp ett hörn av soffan och tänker att här blir jag nog sittandes ett tag, slösurfandes mellan olika bloggar och så småningom tagandes itu med en text om "autobiographical acts" inför tentan. Det känns renande för tankarna att spendera några dygn här i Södertälje. Än så länge åtminstone, innan jag och Nilson börjat gå varandra på nerverna. Han äter rostmacka, surplar kaffe och pluggar ryska. Katten Dylan ligger på vardagsrumsbordet intill kaffetermosen. Och jag sitter uppkrupen och lyssnar på regnet.

fjärde i fjärde. elva fyrtiofem.

Hej vänner. Jag har återhämtat mig från en förkylning och ska alldeles strax åka in till universitetet för seminarium. Ser fram emot att prata Kerstin Thorvall. Har en ny bokhylla som ni ser ovan. Fin va?! Är glad över att ha fått flytta billyhyllorna till hallen, för de må vara praktiska, men inte särskilt vackra.

Mina planer för denna dag är, förutom seminarum, att börja läsa Livet utan masker av Maryse Condé, ta en kaffe i solen med Hampus, gå till apoteket och sen ta det lugnt hemma. Jonna kanske skulle komma på middag. Förhoppningsvis är det sol på balkongen när jag kommer hem.

Livet traskar på och det känns som att jag ser det på avstånd. Saker händer plötsligt och jag bara agerar. Ena stunden försöker jag ta hand om en vän och vill inget hellre än att få finnas där och i alla fall hjälpa till litegrann för hon är bland det finaste jag har. Andra stunden sitter jag på en balkong och dricker kaffe och lyssnar på god morgon världen och tänker att hur kan livet få vara såhär fint. Sen plötsligt är jag hemma och gör ingenting och är frustrerad över min brist på motivation att ta tag i saker och ting. Och allt tycks hända utan att jag riktigt hinner dit mentalt innan det är över. Ibland känns det som att de oerhört detaljrika drömmar jag har när jag sover är lika på verkliga som det jag upplever när jag är vaken. Jag vet inte om det är för att drömmarna känns på riktigt eller för att livet känns på låtsas.

Nu ska jag ta på mig solglasögon och en tunn jacka och bege mig ut. Klart slut.

balkongfix, förkylning och lite annat

Hej från balkongen. Jag har lagt trallgolv, köpt två små trådstolar och ett bord samt ställt ut en pelargon. Nästa steg blir att fixa en spalje med murgröna och kryddor. Just nu sitter jag dock här i solen och snörvlar, men har det ganska bra ändå. Dricker mitt bästa förkylningsté i termos (riven ingefära, pressad citron och honung i hett vatten). Det är meningen att jag ska läsa Tjänstekvinnans son av Strindberg tills på tisdag, men än så länge har jag bara läst en tredjedel av första volymen. Förhoppningen är i alla fall att jag ska få läst lite mer här i solen (och kanske kanske få lite färg på näsan eller något). Det känns vår i kroppen.

Efter medicinhöjning och rediga försök från min sida att göra sådant som jag mår bra av så har jag fortfarande en depression att försöka hantera. Just precis nu, här ute i solen, första dagen med klockan inställd på sommartid, känner jag mig dock tillfreds. Kanske är våren det enda botemedlet mot mina halvårslånga vintersvackor. Jag orkar inte ringa min läkare på hans allt för tidiga telefontid, och har nu mot bättre vetande börjat trappa ner och fasa ut medicinen på egen hand. Jag mår hellre dåligt utan medicin än dåligt med medicin. Fast allra helst vill jag ju må bra. Såklart.

Nedan följer glimtar från olika bra stunder denna tidiga vår.
 

Jonna och jag kämpade med tenta i sällskap av Dylan. Bästa katten, till vilken jag är deltidsmatte pga katter är bra. Jonna är också bra.


Dylan när vi precis fixat balkongen och solen värmde trots kall vind.

Ett dygn hos Nilson där jag lapade balkongsol, låg och var trött under filt och ba allmänt umgicks med Nilson. Och lämnade tillbaks Dylan för denna gång.


Har även varit på middag hos Hampus (och Freja men hon var sjuk). Förälskad i deras katt Mucklan. Och lägenheten.

Klart slut för denna gång. Puss!
Spara
Spara

om de senaste månaderna och varför jag varit borta härifrån och om de senaste två dagarna


Hm, okej. Hej. De senaste månaderna har jag inte mått så bra. Ibland är det helt enkelt inte så lätt, det här med livet. Men jag är okej. Läser vidare på litteraturvetenskapen. Äter middag ofta hos mamma och pappa. Den senaste månaden har jag orkat träffa folk igen, och jag försöker se till att omge mig så ofta som möjligt med personer som får mig att må lite bättre. Jag har dragit ner på jobbandet och tar studielån istället. Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Till slut får en inse att en inte orkar hur mycket som helst. Inte ens jag är en supermänniska. Eller kanske, allra minst jag. Så nu fokuserar jag på att må bra. Ta hand om mig själv, för just nu behöver jag bli omhändertagen. Dessutom har jag turen att ha andra som hjälper till att ta hand om mig.

I fredags åkte jag till Södertälje och hämtade Nilson och Dylan. Mannen och katten alltså. Båda två är bra för mitt mående. Igår åkte vi in till stan för att gå på Hallwylska, och bilden ovan tog Nilson på mig i smyg.


Och de här bilderna tog han lite mindre i smyg, utanför muséet. Vi strosade runt i den gamla bostaden/det gamla palatset tills magarna började kurra och hjärnan började tänka mer på mat än på de pråliga rummen. Då åkte vi till Flippin' Burgers för att fortsätta på den lyxiga dejt-dagen. Vi försvarade den lite väl dyra måltiden för våra studentbudgetar med att vi varken röker, brukar äta hämtmat eller köper onödigt mycket prylar. Sedan blev det billigare än vad vi räknat med i alla fall, så ingen parakris här inte. Mätta blev vi av våra vegburgare och fries. Men inte så mätta att vi inte, några timmar senare, bakade kladdkaka och åt framför melodifestivalen. Jag blev sur för att Roger Pontare inte gick vidare.


I morse gjorde sig Nilson i ordning för att bege sig ut på stan, och sedan åka hem till sig igen. Jag har fortfarande inte gjort mig i ordning, men ska mest ägna dagen åt att plugga, duscha en krukväxt samt äta middag hos mamma och pappa. Samt gosa med Dylan som stannar kvar här ett tag för att ta hand om mig.

Det är svårt att inte vara i alla fall lite lycklig med den här i närheten.

Hoppas att ni mår okej. Vi får se när vi hörs nästa gång. Jag ska fortsätta vårda mitt psyke. Puss.
Spara

tre förkylda bilder och lite tankar

Hejsan. Long time no see. Jag har massor jag skulle vilja skriva om. Tror jag. Men just nu är jag vrålförkyld och på väg till universitetet för ett seminarium som jag inte förberett mig inför därför att jag spenderat de senaste dagarna med att sova, alternativt legat under en filt i soffan med snorpapper överallt omkring mig och två trötta ögon riktade mot tv-serier. Men idag har jag bestämt att jag får vara någorlunda frisk, för ikväll ska jag, mamma, pappa och Lisa till Svartklubben och äta middag vilket jag sett fram emot hur länge som helst.

Livet är ganska underligt ibland, och jag vet inte riktigt längre vad jag har den här bloggen till faktiskt. Men på något sätt behöver jag den ändå för att få något slags perspektiv på mitt liv och för att ha någonstans att göra av vissa saker. Det är ett sätt att spara mig själv. En dagbok kan jag inte fylla med selfies. Samtidigt är det ett sätt att kommunicera med er som läser, vilket är skönt. Men min ivriga fotodokumentation har stagnerat. Så är det ibland.

Nog om detta. Jag måste snyta mig och borsta tänderna.

RSS 2.0