vad jag inte skrivit här det senaste året

 
Sjukt är det att ni är några som fortfarande går in hit för att se om jag bloggat. Det var över ett år sedan sist. Nu är det slutet av oktober tvåtusenarton och trottoarerna lyser färggladare än vad jag kan minnas att de någonsin gjort. Jag har ett utkast från den femte maj som jag aldrig publicerade. Jag har en anteckningsapp i mobilen full med text från det senaste året, och har skrivit mer dagbok än på länge. Men att skriva här har känts för sårbart. Allt jag vill skriva om är känsligt och utlämnande och allt annat känns ytligt. Jag har velat skriva om sorgen över en förlorad relation. Jag har velat skriva om alla de dejter jag gått på sedan uppbrottet, de dåliga och de bra. Om personerna som stannat en stund och försökt ta hand om mig, distraherat mig, gjort sitt bästa för att hantera mitt ambivalenta behov av både närhet och avstånd. Om de som jag bjudit hem och sedan lite för snabbt kört ut ur lägenheten igen för att jag fått ångest, och sedan inte hört av mig till igen. Om han som har sin egen konst på väggarna men inte sina egna böcker i bokhyllan. Om han som var för full på första dejten och spillde öl över hela sitt stora skägg och som lydigt plockade upp sin fimp från marken igen när jag ifrågasatte hans nedskräpande av Kungsgatan.


Jag läser konstvetenskap, och snart har jag en kandidatexamen i litteratur. Sedan vill jag flytta någon annanstans än Stockholm. Livet här och nu känns som ett interludium. En mellanakt innan nästa akt tar vid. Jag lär flytta dit jag kommer in på psykologlinjen i höst. Det kan bli lite vart som helst. Tills dess läser jag böcker, pluggar, dricker öl och vin och bubbel, träffar personer att ta hand om och bli omhändertagen av, sminkar över mina depressiva dagar med läppstift, sover längre än jag borde, låter andra sova över så att jag kan sova nära och inte frysa när nätterna drar ner temperaturen betydligt mer än för bara några veckor sedan.

 
Det här hade jag tänkt skriva för ett halvår sedan:
 
"Femte maj tvåtusenarton. Sju månader sedan det senaste blogginlägget. Jag sitter på balkongen med solen i nacken och fötterna lutade på dörren in till vardagsrummet. Nästa vecka ska första utkastet till min kandidatuppsats i litteratur lämnas in. Det är svårt med diciplinen, men jag vet att det alltid brukar gå bra till slut ändå.
 
Vilket himla år det varit hittills. Händelserikt och påfrestande. Tur att jag i grunden mår bättre än förra året. Beslutet att gå till en psykolog i höstas var nog något av det klokaste jag gjort. Graden av självförakt har minimerats, och jag har fått både kontroll över och förståelse för mitt mående. Men tvåtusenarton då. Första mars var jag på bestemors begravning. Några dagar senare gjorde jag och Nilson slut. Jag började på ett nytt jobb precis då också. Första två veckorna i mars var de långsammaste jag varit med om. Tre dagar efter uppbrottet satt jag och grät och kunde inte förstå att det bara gått tre dagar, för det kändes som tre plågsamma år. Jonna tog med mig till Chicago och vi lärde oss dansa lindy-hop.
 
Sedan har veckorna sprungit iväg. Det har blivit vår. Nya människor har kommit in i mitt liv, och jag har börjat trivas med att vara singel. All tid jag plötsligt har att träffa vänner. Och att dejta folk som kommer med marängsviss en söndag då en ligger bakis i soffan och tittar på serier. Känner mig oförtjänt av snällheten, men njuter. Två månader efter uppbrott och begravning, och livet är ganska bra."

om september och litteraturen

September snart slut. Solen lyser varmt på termometern, men luften känns sval innerst inne. Jag själv känner mig också sval innerst inne, och villrådig kring framtiden. Förnuftet säger "psykolog.", men något starkt och flaxande inuti mig säger "litteraturen!!!". Just för tillfället ägnar jag mig åt att läsa idéhistoria på halvtid och att jobba på ett jobb där jag säger mig trivas "egentligen" fast jag inte minns när jag senast var så frustrerad över något i mitt liv. Och så njuter jag av att ha återfått min skönlitterära läslust. Det är ett slags mellantillstånd jag befinner mig i just nu. Idéhistorian vill jag ha gjord och avklarad och jobbet gör att jag slipper ta studiebidrag och dito lån. Jag gör vad jag tänkt och vad jag tänker att folk tänker att en ska. Avsluta påbörjade studier. Jobba istället för att låna. Men hela tiden det där inom mig som krafsar och viskar om litteraturstudier. Litegrann önskar jag att jag brunnit för något med bättre framtidsutsikter, men det får bli i ett senare skede i livet. Nästa termin blir det (nog) i alla fall litteraturen igen. Jag kan inte riktigt låta bli.

Igår läste jag ut "Maken" av Gun-Britt Sundström i höstsolen under ett träd på gubbängsfältet, och fortsatte med att läsa om Darwin och andra gubbar med utvecklingsteorier. Rekommenderar "Maken". Rekommenderar inte läsning om utvecklingsteorier fullt så mycket. Men det var varmt i solen (om än svalt i vindpustarna) och jag hade lapsangté i termos. Och hemma en katt som väntade.


en ansats till förändring, kompisar och kattkräks

Jag var i Haparanda med Nilson och han sa när vi satt på altanen i den femtongradiga förmiddagsluften och drack frukostkaffe att han kunde känna den vemodiga doften av en sommar som tar slut. Det hade nog inte kunnat sägas bättre. Men jag välkomnar denna sensommars övergång till höst.

Den här sommaren har jag inte riktigt varit med. Ungefär så som jag inte riktigt varit med det senaste halvåret, eller kanske året. Som Maja sa till mig häromdagen (när jag var på Dovas för första gången på säkert ett år) så har jag levt under en sten. Vilket förvisso säkert varit nödvändigt. Men nu orkar jag inte med min sten längre. I sann skolstartsanda så tror jag mig vara redo för förändring. Jag har börjat gå till en psykolog som kanske kan hjälpa mig litegrann på vägen, samt ställt in mig på att den kommande tiden vara så mycket jag kan med mina vänner. Jag behöver komma ut i Stockholm för att känna att jag har något slags liv som är mitt. För alltså, det har jag ju haft, och det skriker nästan på mig att komma tillbaka. Trots att jag varit både emotionellt och fysiskt frånvarande under så lång tid så är det fortfarande vänner som hör av sig, och jag har aldrig varit så tacksam för det som nu.


I veckan köpte jag en rosa läppenna för att på något sätt markera en förändring (alla vet ju att ny färg på läpparna innebär en nystart). Att göra en förändring på utsidan går snabbare än att ta tag i det som är på insidan. Det är lättare att spela rollen som mitt nya jag om jag har någon slags utklädnad. I alla fall så tog jag igår tunnelbanan till Aspudden för att hjälpa Hanna med hennes flytt.

Världens bästa gymnasiegäng var förenat för första gången på jag vet inte ens hur länge. Det är sällan vi är fulltaliga nu för tiden då alla har sina olika liv och scheman. Vi åt vietnamesiskt till lunch och bar sedan ner gammal skit till grovsoprummet. När vi var klara med det satt vi på golvet i Hannas vardagsrum och pratade och åt godis. När klockan närmade sig fem mötte jag upp John och pratade om känslor och drack öl, innan jag åkte hem, tittade på Twin Peaks och gosade med Dylan som passat på att kräkas på min post.

nionde juli

Nionde juli, och nu är tiden då folk börjar gå på semester. Själv börjar jag jobba igen i morgon och det var så längesedan jag var där att jag inte ens kan vara säker på att rutinerna är de samma. Men det blir nog bra. Jag tror att jag behöver något som drar mig ur sängen på morgonen, och som får mig att mer engagerat ta vara på de kvällar och helger då jag faktiskt är ledig. Jo, jag försöker intala mig att det blir bra att jobba. Att jag kanske till och med blir piggare (men who am I kidding). Denna sista semestersöndag ska jag i alla fall ägna åt att titta på ännu mer Morden i Midsomer, iförd morgonrock och med ett stort glas citronvatten på vardagsrumsbordet. Sedan hux flux så har fem jobbveckor gått och jag åker till mormor tillsammans med Nilson. Jag ser så himla mycket fram emot att visa honom platserna som präglat mina somrar sedan jag var en rundkindad bebis. Men fram tills dess ska jag gå upp 05:50 och försöka göra detta till en så mysig jobbsommar som möjligt. I morgon kväll kommer Tove N hit och äter middag. På tisdag ska jag på ArkDes och se Josef Frank-utställningen med Hampus. Sedan får vi se. Nästa helg härbärgerar i alla fall en inflyttningsfest och förhoppningsvis kommer jag vara pigg nog att uppskatta den. Försöker att inte vara trött i förväg. Kram!

midsommar 2017


Sommar med Ernst har börjat sändas och jag tittar högtidligt på varje avsnitt. Min längsta ledighet på länge har gått helikopterfort och är snart över. Det är sommar, och halvvarmt utomhus om dagarna. Eller halvkallt kanske. Mot slutet av juni var det midsommar och jag följde med Nilson ut i Stockholms skärgård, förbi saltkråkan-ön och till en lika idyllisk ö fylld av rödmålade fiskebodar (se ovan). Kön till 8-båten från strömkajen på midsommarafton var lika lång som exalterad. Vi hade med oss frukostmackor,  och köpte kaffe på båten. På däck borstade folk tänderna. En av grannarna ute på ön var son till Stan Getz och jag blev i hemlighet extremt starstruck.


Midsommarhelgen var så traditionell som jag tror att den kan bli, åtminstone i mitt liv. Folk dansade kring en midsommarstång på en äng (medan vi låg på rygg i gräset och blundade för vi hade gått upp klockan fem). Det var lunch runt ett långbord på en blåsig veranda där folks näsor rann av den kalla vinden men solen ändå sken och vi sjöng snapsvisor och åt sill och janssons och drack öl som stått i en jordkällare fast jag inte ens tycker så mycket om öl och Nilson egentligen inte dricker alkohol. Vi badade i det kalla skärgårdsvattnet för att tvätta oss. Löste korsord. Hånglade bakom någon sjöbod. Pratade med varandra genom utedassväggen. Satt i en trapp och sjöng Peter, Paul and Mary. Sådant som en gör. Jag mådde väldigt bra på midsommar.


Förutom detta har jag hittills denna sommar haft en livskris, hälsat på bestemor i Norge, läst ut två böcker, hängt med vänner som jag försummat samt sett väldigt många avsnitt av Morden i Midsomer. Den här veckan är jag kattvakt för att Jonna flyttar. Hanna har skaffat hundvalp. Jag är nästan mer engagerad i andras liv än i mitt eget. Jag vet inte om det gör något.

19 juni

Tog 05:40-tåget till Norge och bestemor en junimorgon för att låta mig själv känna med hela kroppen att det är sommar och att jag är ledig. Jag har haft svårt att känna efter, inte riktigt vågat. Men det börjar ge med sig. Övar mig på att ta känslorna, eller frånvaron av dem, för vad de är. Försöka vara mig själv och här och nu och längta framåt snarare än bakåt.

kattvaktsweekend

I detta nu, den tjugoåttonde april tvåtusensjutton, klockan tolv femtiofyra, sitter jag med benen i kors i Jonnas lägenhet i Hornstull. Jonna är i Berlin, och jag barnvaktar Rut-Elvira Iris Isolde Pomona Plinkon - en några månader gammal katt. Hon sover bredvid mig i sängen på natten och kurrar högt på morgonen. Attackerar mina ben när jag diskar och vill sitta i knät när jag äter frukost. Jamar fast hon är döv. Dövheten är praktisk på så sätt att det inte spelar någon roll vilket av hennes många namn en väljer att använda. Hon kommer ju aldrig lyssna till något av dem. Det är en ynnest att få vara moster till denna lilla figur.
 
Våren verkar ha återhämtat sig efter några veckor neutoriskt aprilande och solen skiner över Söder Mälarstrand utanför fönstret. Även jag själv verkar ha återhämtat mig efter ett tillstånd lika ombytligt som aprilvädret. Det enda som skvallrar om att jag ännu inte är helt stabil är impulsen att gråta som drabbar mig i de mest oväntade situationer.
 
Om en stund kommer Nilson hit. Senare i eftermiddag ska jag möta upp mamma och pappa på en italiensk restaurang runt knuten för att äta en tidig middag och sedan ska de komma upp och hälsa på Pomona, innan Hampus kommer hit för att dricka vin och i kväll gå på releasefest för min före detta kollegas serieroman Kaninhålet. Åh, denna dag.

RSS 2.0