vad jag inte skrivit här det senaste året

 
Sjukt är det att ni är några som fortfarande går in hit för att se om jag bloggat. Det var över ett år sedan sist. Nu är det slutet av oktober tvåtusenarton och trottoarerna lyser färggladare än vad jag kan minnas att de någonsin gjort. Jag har ett utkast från den femte maj som jag aldrig publicerade. Jag har en anteckningsapp i mobilen full med text från det senaste året, och har skrivit mer dagbok än på länge. Men att skriva här har känts för sårbart. Allt jag vill skriva om är känsligt och utlämnande och allt annat känns ytligt. Jag har velat skriva om sorgen över en förlorad relation. Jag har velat skriva om alla de dejter jag gått på sedan uppbrottet, de dåliga och de bra. Om personerna som stannat en stund och försökt ta hand om mig, distraherat mig, gjort sitt bästa för att hantera mitt ambivalenta behov av både närhet och avstånd. Om de som jag bjudit hem och sedan lite för snabbt kört ut ur lägenheten igen för att jag fått ångest, och sedan inte hört av mig till igen. Om han som har sin egen konst på väggarna men inte sina egna böcker i bokhyllan. Om han som var för full på första dejten och spillde öl över hela sitt stora skägg och som lydigt plockade upp sin fimp från marken igen när jag ifrågasatte hans nedskräpande av Kungsgatan.


Jag läser konstvetenskap, och snart har jag en kandidatexamen i litteratur. Sedan vill jag flytta någon annanstans än Stockholm. Livet här och nu känns som ett interludium. En mellanakt innan nästa akt tar vid. Jag lär flytta dit jag kommer in på psykologlinjen i höst. Det kan bli lite vart som helst. Tills dess läser jag böcker, pluggar, dricker öl och vin och bubbel, träffar personer att ta hand om och bli omhändertagen av, sminkar över mina depressiva dagar med läppstift, sover längre än jag borde, låter andra sova över så att jag kan sova nära och inte frysa när nätterna drar ner temperaturen betydligt mer än för bara några veckor sedan.

 
Det här hade jag tänkt skriva för ett halvår sedan:
 
"Femte maj tvåtusenarton. Sju månader sedan det senaste blogginlägget. Jag sitter på balkongen med solen i nacken och fötterna lutade på dörren in till vardagsrummet. Nästa vecka ska första utkastet till min kandidatuppsats i litteratur lämnas in. Det är svårt med diciplinen, men jag vet att det alltid brukar gå bra till slut ändå.
 
Vilket himla år det varit hittills. Händelserikt och påfrestande. Tur att jag i grunden mår bättre än förra året. Beslutet att gå till en psykolog i höstas var nog något av det klokaste jag gjort. Graden av självförakt har minimerats, och jag har fått både kontroll över och förståelse för mitt mående. Men tvåtusenarton då. Första mars var jag på bestemors begravning. Några dagar senare gjorde jag och Nilson slut. Jag började på ett nytt jobb precis då också. Första två veckorna i mars var de långsammaste jag varit med om. Tre dagar efter uppbrottet satt jag och grät och kunde inte förstå att det bara gått tre dagar, för det kändes som tre plågsamma år. Jonna tog med mig till Chicago och vi lärde oss dansa lindy-hop.
 
Sedan har veckorna sprungit iväg. Det har blivit vår. Nya människor har kommit in i mitt liv, och jag har börjat trivas med att vara singel. All tid jag plötsligt har att träffa vänner. Och att dejta folk som kommer med marängsviss en söndag då en ligger bakis i soffan och tittar på serier. Känner mig oförtjänt av snällheten, men njuter. Två månader efter uppbrott och begravning, och livet är ganska bra."

om september och litteraturen

September snart slut. Solen lyser varmt på termometern, men luften känns sval innerst inne. Jag själv känner mig också sval innerst inne, och villrådig kring framtiden. Förnuftet säger "psykolog.", men något starkt och flaxande inuti mig säger "litteraturen!!!". Just för tillfället ägnar jag mig åt att läsa idéhistoria på halvtid och att jobba på ett jobb där jag säger mig trivas "egentligen" fast jag inte minns när jag senast var så frustrerad över något i mitt liv. Och så njuter jag av att ha återfått min skönlitterära läslust. Det är ett slags mellantillstånd jag befinner mig i just nu. Idéhistorian vill jag ha gjord och avklarad och jobbet gör att jag slipper ta studiebidrag och dito lån. Jag gör vad jag tänkt och vad jag tänker att folk tänker att en ska. Avsluta påbörjade studier. Jobba istället för att låna. Men hela tiden det där inom mig som krafsar och viskar om litteraturstudier. Litegrann önskar jag att jag brunnit för något med bättre framtidsutsikter, men det får bli i ett senare skede i livet. Nästa termin blir det (nog) i alla fall litteraturen igen. Jag kan inte riktigt låta bli.

Igår läste jag ut "Maken" av Gun-Britt Sundström i höstsolen under ett träd på gubbängsfältet, och fortsatte med att läsa om Darwin och andra gubbar med utvecklingsteorier. Rekommenderar "Maken". Rekommenderar inte läsning om utvecklingsteorier fullt så mycket. Men det var varmt i solen (om än svalt i vindpustarna) och jag hade lapsangté i termos. Och hemma en katt som väntade.


en ansats till förändring, kompisar och kattkräks

Jag var i Haparanda med Nilson och han sa när vi satt på altanen i den femtongradiga förmiddagsluften och drack frukostkaffe att han kunde känna den vemodiga doften av en sommar som tar slut. Det hade nog inte kunnat sägas bättre. Men jag välkomnar denna sensommars övergång till höst.

Den här sommaren har jag inte riktigt varit med. Ungefär så som jag inte riktigt varit med det senaste halvåret, eller kanske året. Som Maja sa till mig häromdagen (när jag var på Dovas för första gången på säkert ett år) så har jag levt under en sten. Vilket förvisso säkert varit nödvändigt. Men nu orkar jag inte med min sten längre. I sann skolstartsanda så tror jag mig vara redo för förändring. Jag har börjat gå till en psykolog som kanske kan hjälpa mig litegrann på vägen, samt ställt in mig på att den kommande tiden vara så mycket jag kan med mina vänner. Jag behöver komma ut i Stockholm för att känna att jag har något slags liv som är mitt. För alltså, det har jag ju haft, och det skriker nästan på mig att komma tillbaka. Trots att jag varit både emotionellt och fysiskt frånvarande under så lång tid så är det fortfarande vänner som hör av sig, och jag har aldrig varit så tacksam för det som nu.


I veckan köpte jag en rosa läppenna för att på något sätt markera en förändring (alla vet ju att ny färg på läpparna innebär en nystart). Att göra en förändring på utsidan går snabbare än att ta tag i det som är på insidan. Det är lättare att spela rollen som mitt nya jag om jag har någon slags utklädnad. I alla fall så tog jag igår tunnelbanan till Aspudden för att hjälpa Hanna med hennes flytt.

Världens bästa gymnasiegäng var förenat för första gången på jag vet inte ens hur länge. Det är sällan vi är fulltaliga nu för tiden då alla har sina olika liv och scheman. Vi åt vietnamesiskt till lunch och bar sedan ner gammal skit till grovsoprummet. När vi var klara med det satt vi på golvet i Hannas vardagsrum och pratade och åt godis. När klockan närmade sig fem mötte jag upp John och pratade om känslor och drack öl, innan jag åkte hem, tittade på Twin Peaks och gosade med Dylan som passat på att kräkas på min post.

midsommar 2017


Sommar med Ernst har börjat sändas och jag tittar högtidligt på varje avsnitt. Min längsta ledighet på länge har gått helikopterfort och är snart över. Det är sommar, och halvvarmt utomhus om dagarna. Eller halvkallt kanske. Mot slutet av juni var det midsommar och jag följde med Nilson ut i Stockholms skärgård, förbi saltkråkan-ön och till en lika idyllisk ö fylld av rödmålade fiskebodar (se ovan). Kön till 8-båten från strömkajen på midsommarafton var lika lång som exalterad. Vi hade med oss frukostmackor,  och köpte kaffe på båten. På däck borstade folk tänderna. En av grannarna ute på ön var son till Stan Getz och jag blev i hemlighet extremt starstruck.


Midsommarhelgen var så traditionell som jag tror att den kan bli, åtminstone i mitt liv. Folk dansade kring en midsommarstång på en äng (medan vi låg på rygg i gräset och blundade för vi hade gått upp klockan fem). Det var lunch runt ett långbord på en blåsig veranda där folks näsor rann av den kalla vinden men solen ändå sken och vi sjöng snapsvisor och åt sill och janssons och drack öl som stått i en jordkällare fast jag inte ens tycker så mycket om öl och Nilson egentligen inte dricker alkohol. Vi badade i det kalla skärgårdsvattnet för att tvätta oss. Löste korsord. Hånglade bakom någon sjöbod. Pratade med varandra genom utedassväggen. Satt i en trapp och sjöng Peter, Paul and Mary. Sådant som en gör. Jag mådde väldigt bra på midsommar.


Förutom detta har jag hittills denna sommar haft en livskris, hälsat på bestemor i Norge, läst ut två böcker, hängt med vänner som jag försummat samt sett väldigt många avsnitt av Morden i Midsomer. Den här veckan är jag kattvakt för att Jonna flyttar. Hanna har skaffat hundvalp. Jag är nästan mer engagerad i andras liv än i mitt eget. Jag vet inte om det gör något.

19 juni

Tog 05:40-tåget till Norge och bestemor en junimorgon för att låta mig själv känna med hela kroppen att det är sommar och att jag är ledig. Jag har haft svårt att känna efter, inte riktigt vågat. Men det börjar ge med sig. Övar mig på att ta känslorna, eller frånvaron av dem, för vad de är. Försöka vara mig själv och här och nu och längta framåt snarare än bakåt.

om skrivande. det bara går inte.


Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva och med jämna mellanrum så skriver jag om hur svårt jag har att göra just det - skriva. Jag skriver dagbok om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva dagbok för det finns så mycket jag vill berätta om och jag får kramp i handen och det tar sån tid och det blir nästan aldrig så bra som jag vill att det ska vara för allt får ju inte PLATS och tankarna springer fortare än pennan trots att jag skriver ganska snabbt för hand. Och så bloggar jag om att jag inte vet vad jag ska blogga om eller ha bloggen till. Men ändå fortsätter jag att både skriva dagbok och blogga. Jag har bloggat sedan 2008 och skrivit dagbok sedan gissningsvis 2001 eller 2002 men jag vet inte exakt för de älsta skrivböckerna har mystiskt försvunnit.

Jag har varit en skrivande person sedan jag skrev mina första dagbokssidor om att min kusin var jobbig och klängig och jag började på att nytt blad efter varje mening. Jag har knapprat på skrivmaskiner somrar igenom och byggt upp egna världar att fly till i spridda worddokument. Men gradvis förvandlades mitt skrivande till prestation och det blev allt svårare och nu har jag egentligen inte skrivit sedan jag slutade gymnasiet, men folk fortsätter att fråga mig om jag skriver någonting och bjuder in mig på poesiuppläsningsträffar som jag inte går på för jag har ju ingenting att läsa upp. Mitt skrivande är nu bara en del av min identitet och ingen praktik. Så någonting har ju tveklöst gått på tok.

Som för att kompensera för mitt uteblivna skrivande regisserar jag mitt eget liv i huvudet. Bygger upp historier kring mig själv som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Som häromdagen när min kropp skakade av medicinutsättning men jag satte upp håret i vad som blev en 1910-talsfrisyr och gick tvärs över gubbängsfältet hem till Hanna och åt våfflor. Då var jag inte en person som mådde illa och frös och gick in från uteplatsen efter fem minuter för att solen gick i moln och det egentligen var ganska kallt, och som inte hjälpte till att göra våfflor (fast jag vispade lite grädde faktiskt när jag tänker efter...) utan någon som var oerhört intressant i fin frisyr och satt på förortsuteplats med vän och pratade om viktiga ting och kisade mot solen och som hade sett oerhört insprerande ut på ett några årtionden gammalt fotografi. Jag tänker upp historier för mig själv i huvudet innan jag somnar. Och så drömmer jag oerhört tydligt, som om hjärnan försöker få utlopp för sitt historieberättande medan jag sover. Men fortfarande kan jag inte skriva i dokument. Trots att jag försöker intala mig att det är enbart för min egen skull och inte för någon annans ögon och att det inte behöver vara bra eller ens sammanhängande. Det går inte.

fjärde i fjärde. elva fyrtiofem.

Hej vänner. Jag har återhämtat mig från en förkylning och ska alldeles strax åka in till universitetet för seminarium. Ser fram emot att prata Kerstin Thorvall. Har en ny bokhylla som ni ser ovan. Fin va?! Är glad över att ha fått flytta billyhyllorna till hallen, för de må vara praktiska, men inte särskilt vackra.

Mina planer för denna dag är, förutom seminarum, att börja läsa Livet utan masker av Maryse Condé, ta en kaffe i solen med Hampus, gå till apoteket och sen ta det lugnt hemma. Jonna kanske skulle komma på middag. Förhoppningsvis är det sol på balkongen när jag kommer hem.

Livet traskar på och det känns som att jag ser det på avstånd. Saker händer plötsligt och jag bara agerar. Ena stunden försöker jag ta hand om en vän och vill inget hellre än att få finnas där och i alla fall hjälpa till litegrann för hon är bland det finaste jag har. Andra stunden sitter jag på en balkong och dricker kaffe och lyssnar på god morgon världen och tänker att hur kan livet få vara såhär fint. Sen plötsligt är jag hemma och gör ingenting och är frustrerad över min brist på motivation att ta tag i saker och ting. Och allt tycks hända utan att jag riktigt hinner dit mentalt innan det är över. Ibland känns det som att de oerhört detaljrika drömmar jag har när jag sover är lika på verkliga som det jag upplever när jag är vaken. Jag vet inte om det är för att drömmarna känns på riktigt eller för att livet känns på låtsas.

Nu ska jag ta på mig solglasögon och en tunn jacka och bege mig ut. Klart slut.

balkongfix, förkylning och lite annat

Hej från balkongen. Jag har lagt trallgolv, köpt två små trådstolar och ett bord samt ställt ut en pelargon. Nästa steg blir att fixa en spalje med murgröna och kryddor. Just nu sitter jag dock här i solen och snörvlar, men har det ganska bra ändå. Dricker mitt bästa förkylningsté i termos (riven ingefära, pressad citron och honung i hett vatten). Det är meningen att jag ska läsa Tjänstekvinnans son av Strindberg tills på tisdag, men än så länge har jag bara läst en tredjedel av första volymen. Förhoppningen är i alla fall att jag ska få läst lite mer här i solen (och kanske kanske få lite färg på näsan eller något). Det känns vår i kroppen.

Efter medicinhöjning och rediga försök från min sida att göra sådant som jag mår bra av så har jag fortfarande en depression att försöka hantera. Just precis nu, här ute i solen, första dagen med klockan inställd på sommartid, känner jag mig dock tillfreds. Kanske är våren det enda botemedlet mot mina halvårslånga vintersvackor. Jag orkar inte ringa min läkare på hans allt för tidiga telefontid, och har nu mot bättre vetande börjat trappa ner och fasa ut medicinen på egen hand. Jag mår hellre dåligt utan medicin än dåligt med medicin. Fast allra helst vill jag ju må bra. Såklart.

Nedan följer glimtar från olika bra stunder denna tidiga vår.
 

Jonna och jag kämpade med tenta i sällskap av Dylan. Bästa katten, till vilken jag är deltidsmatte pga katter är bra. Jonna är också bra.


Dylan när vi precis fixat balkongen och solen värmde trots kall vind.

Ett dygn hos Nilson där jag lapade balkongsol, låg och var trött under filt och ba allmänt umgicks med Nilson. Och lämnade tillbaks Dylan för denna gång.


Har även varit på middag hos Hampus (och Freja men hon var sjuk). Förälskad i deras katt Mucklan. Och lägenheten.

Klart slut för denna gång. Puss!
Spara
Spara

om de senaste månaderna och varför jag varit borta härifrån och om de senaste två dagarna


Hm, okej. Hej. De senaste månaderna har jag inte mått så bra. Ibland är det helt enkelt inte så lätt, det här med livet. Men jag är okej. Läser vidare på litteraturvetenskapen. Äter middag ofta hos mamma och pappa. Den senaste månaden har jag orkat träffa folk igen, och jag försöker se till att omge mig så ofta som möjligt med personer som får mig att må lite bättre. Jag har dragit ner på jobbandet och tar studielån istället. Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Till slut får en inse att en inte orkar hur mycket som helst. Inte ens jag är en supermänniska. Eller kanske, allra minst jag. Så nu fokuserar jag på att må bra. Ta hand om mig själv, för just nu behöver jag bli omhändertagen. Dessutom har jag turen att ha andra som hjälper till att ta hand om mig.

I fredags åkte jag till Södertälje och hämtade Nilson och Dylan. Mannen och katten alltså. Båda två är bra för mitt mående. Igår åkte vi in till stan för att gå på Hallwylska, och bilden ovan tog Nilson på mig i smyg.


Och de här bilderna tog han lite mindre i smyg, utanför muséet. Vi strosade runt i den gamla bostaden/det gamla palatset tills magarna började kurra och hjärnan började tänka mer på mat än på de pråliga rummen. Då åkte vi till Flippin' Burgers för att fortsätta på den lyxiga dejt-dagen. Vi försvarade den lite väl dyra måltiden för våra studentbudgetar med att vi varken röker, brukar äta hämtmat eller köper onödigt mycket prylar. Sedan blev det billigare än vad vi räknat med i alla fall, så ingen parakris här inte. Mätta blev vi av våra vegburgare och fries. Men inte så mätta att vi inte, några timmar senare, bakade kladdkaka och åt framför melodifestivalen. Jag blev sur för att Roger Pontare inte gick vidare.


I morse gjorde sig Nilson i ordning för att bege sig ut på stan, och sedan åka hem till sig igen. Jag har fortfarande inte gjort mig i ordning, men ska mest ägna dagen åt att plugga, duscha en krukväxt samt äta middag hos mamma och pappa. Samt gosa med Dylan som stannar kvar här ett tag för att ta hand om mig.

Det är svårt att inte vara i alla fall lite lycklig med den här i närheten.

Hoppas att ni mår okej. Vi får se när vi hörs nästa gång. Jag ska fortsätta vårda mitt psyke. Puss.
Spara

att hantera november

Den här delen av året är den som jag är sämst på att hantera. November och februari är värst. Det är för mörkt, för kallt och för blött. Jag vill vråla på väg hem från tunnelbanan när luggen är blöt eller sönderblåst, tårna som små frusna stenar längst fram i skorna och det droppar något från näsan som jag inte vet om det är regn eller snor. Om en har för bråttom så halkar en antingen på is eller på ruttnande löv, eller så sätter en foten i en vattenpöl och strumporna blir sura. Jag har ont i halsen och i ena örat när jag huttrande kryper ner under täcket på kvällen. Människor som jag annars inte har något problem med blir outhärdliga. Jag finner mina egna tankar om folk osympatiska. De värsta månaderna tycker jag lika lite om mig själv som jag tycker om andra. Men varje år tar jag mig igenom detta, och varje år går det över.

Nedan följer min överlevnadsstrategi för denna vinter.

Jag ska ha en liten termos med vällingvarmt kaffe-med-havremjölk med mig på seminarier, föreläsningar och evighetslånga arbetsdagar. För att tröstdricka, och värma kroppen med från insidan utan att riskera brännskador på tungan. Detta efter rekommendation från världens bästa litteraturkursare Jonna, som igår, dagen då den första blöta snön lade sig över Stockholm, skänkte mig en av sina termosar.

När det blir advent så ska jag åka till ikea och köpa stearinljus och ljusslingor, och så ska jag baka lussebullar så att lägenheten doftar, och dricka glögg framför Jul med Ernst.

Katten Dylan ska få vara här så mycket han vill och får för sin husse. När jag kommer hem tassar han ut i hallen och väntar tålmodigt tills jag krånglat av mig alla tjocka vinterkläder i panik för att det blir så varmt när en gått fort i kyla och stannar upp i en varmare lägenhet, och sedan lägger han sig på rygg och låter mig borra in händerna i den mjuka pälsen på hans mage och ynkligt beklaga mig över saker tills det känns bättre. Och när han ligger alldeles hopknölad i soffan eller tar knasiga skutt när vi leker så får han mig att skratta högt.

Förutom kaffevälling så är hett vatten med citron och honung bra. Och raggsockor från mormor.

När jag transporterar mig till och från och i lokaltrafiken så stänger jag ute världen med hörlurar och fyller öronen med musik, helst från en annan plats eller från en annan tid.

Och när jag ska sova så lägger jag en stor petflaska med hett vatten i en socka och placerar i fotändan av sängen, sedan läser jag en pappersbok av typen skönlitteratur även om jag kanske egentligen borde läsa någonting annat studierelaterat.
Spara
Spara
Spara
Spara

om en onsdagskväll i gula villan

Onsdag kväll och jag sitter på tegelstatyn utanför Universitetets tunnelbanestation. Det är precis lagom temperatur för att ha svart polotröja och jag är inne på min andra vecka på litteraturkursen. September har varit snällt mot mig, om än intensivt så till den grad att mitt konstanta tillstånd är stissig och tankspridd. Fyra kursare dyker upp en efter en och vi skickar runt den lilla flaska finskt brännvin som jag haft sedan min födelsedag tills den är tom och vi tågar mot Gula Villan för Humanistiska föreningens onsdagspub. En ansats från min sida att ta del av något slags studentliv.

Vinet är billigare än ölen och på verandan lär vi känna varandra och mer erfarna litteraturstudenter medan himlen mörknar och jag är yngst men det märks inte för det känns så självklart att vi ska stå där och prata om litteratur och om ungefär allting annat också. I allt som är nytt och stort just nu känner jag mig mer hemma än vad jag gjort på länge.


sensommarsol och rödvin


En av de sista dagarna innan den potentiellt mest intensiva veckan i mitt liv tar sin början och vi sitter i solen på Hannas uteplats, som för bara några månader sedan var en ojämn gräsplätt med en sliten träbänk på. Nu är den förvandlad till en plats där en faktiskt vill vara, och halva området är fyllt av odlingar. Jag vill se det som en metafor för hur mitt liv här i Stockholm frodats och tagit form sedan jag återvände från Berlin i början av våren utan den blekaste om vad jag ville göra av mig själv. Förvisso är jag fortfarande i livskris, men jag tror att det är mitt normaltillstånd.

Vi delar på en flaska vin och pratar om vår livssituation, om hur invecklade saker och ting kan te sig men fortfarande vara bra, vänskapsrelationer och andra typer av relationer, om förhoppningar och planer och om annat som en pratar om en solig lördagseftermiddag i augusti. När vi ätit middag och ljuset börjat bli kvällsmjukt promenerar jag hem genom villaområden och tänker att livet faktiskt är ganska bra just nu.

Spara

mayday

 
Jag är mitt uppe i min största livskris hittills. Alla sa att en skulle komma att krisa efter studenten men jag tänkte att det såklart inte skulle drabba mig, på samma sätt som en tänker om sjukdomar och död och annat hemskt. Tji fick jag. Och jag skäms för jag är så otroligt privilegierad som har så många möjligheter att det inte är klokt, och vad gör jag? Ingenting. Känns det som. Är missnöjd och lat. Sover för länge och är trött hela tiden utom några timmar på eftermiddagen.

Åkte till Berlin för att "göra något" och få distans till mitt liv men här är jag kanske mer vilsen än någonsin. Träffar nya människor men orkar egentligen inte lära känna någon och har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Pluggar någonting som jag tycker är intressant men som inte egentligen leder någon vart, och nu sitter jag med två tentor och ganska mycket tid och stirrar gråtfärdig på uppgifterna för de känns helt jävla omöjliga.
 
Nu halvligger jag i sängen med begynnande mensvärk och pms och undrar vad fan jag gör med mitt liv. Inte skriver jag i alla fall, för jag har typ insett att jag inte kan. För det första klarar jag inte av att sätta mig ner och faktiskt skriva, för det andra har jag ingenting att förmedla och för det tredje kan jag inte formulera saker och ting så som jag önskar att jag kunde om jag nu skulle få för mig att jag hade någonting att skriva.
 
Jag borde köpa solglasögon, men har inte hittat några som jag inte ser ut som en fluga i eller som inte får mitt ansikte att se ut som ett överdimensionerat klot.
 
För att sammanfatta: JAG VET INTE VAD JAG HÅLLER PÅ MED

disk och döden

Jag diskar undan efter maten som Savannah lagat och vi pratar om döden igen.
 
- Är du rädd för att dö?
Nja, nej. Mer rädd att andra ska dö. Eller för hur andra skulle reagera på min död. Är du?
- Ja. Jag tror att det gör ont.
Det tror inte jag.
- Men är det inte helt självklart att det är smärtsamt när livet rycks undan för en?
Nej, jag tror att om det känns något alls så känns allting. Alla känslor och sinnesintryck på samma gång. Hjärnan sprakar till och en känner allt en någonsin känt och inte känt under en millisekund som knappt går att mätas i tid och sedan är en död.
- Jag tror inte det. Det måste göra ont.
Men själva döendet händer nog bara poff, tar ingen tid, går inte att hinna känna. Gör det ont så är det livet innan döden, inte döden.
- Nää, jag tror att det gör ont ändå.
Är det något som är säkert så är det att vi någon gång kommer få veta. Dö kommer vi ju göra.
- Det är nog en nödvändighet för människan att vara rädd för döden. För att arten ska leva vidare.
Så är det nog. Men livet är ändå läskigare. Tycker jag.
- Nej, jag tycker döden är mer skrämmande. Vad som händer efteråt. Eftersom en inte kan veta.
För mig är ovetskapen om vad som kommer hända en under livet läskigare. Framtiden.
- Ja. Men dö kan en göra när som helst. Leva kan vi, så vitt vi vet, bara göra nu.
Japp. Lika bra att leva när vi ändå kan.
 
Sedan är disken klar.

sjätte januari tvåtusensexton

Tvåtusenfemton är över. Det hände så himla mycket. Jag tog studenten. Började läsa på universitetet. Har jobbat mer än någonsin och tjänat pengar för att kunna leva de första månaderna på 2016 i Berlin. Jag har tinderdejtat hejvilt och på något sätt gått och blivit kär fast jag inte trodde att jag hade kapacitet till sådana känslor.
 
Nu är det tvåtusensexton och jag försöker hinna med att träffa mina vänner innan jag åker. Jag oroar mig för att inte hinna få kursböckerna i tid. Skjuter upp viktiga saker som jag måste göra. Är stressad över idéhistoriekursen. Stirrar på den gigantiska resväskan innan jag somnar. För om tio dagar åker jag till Berlin för att stanna i två och en halv månad. Just nu är jag mest livrädd. Vad tusan har jag där att göra? Det faktum att jag inte har den minsta aning om hur det kommer bli är skrämmande. Det kan bli hur bra som helst, men även jättejobbigt och ensamt och långtråkigt och ångestframkallande. Förmodligen lite av allting, men jag hoppas på mest kul och bra.
 
 

tisdag höljd i orosmoln och chaiångor

Tisdagen som var igår sov jag ohemult länge och vaknade i ett lätt orosmoln. Privilegiet att ha fått växa upp med känslan av att allt är bra, tryggt och stabilt blir så himla uppenbart när allt det där plötsligt känns så skört. Tankarna fladdrar mellan hur absurt och sorgligt det är att vi knappt reagerar på hemskheter förrän de står runt hörnet, och hur en bäst hanterar att ens trygghetsillusion krackelerar.
 
Efter att ha hasat runt i sockor utan att få särskilt mycket gjort åkte jag in till Blå Lotus för att träffa Medelius, dricka chai och prata om både bra saker och jobbiga. (Tycker inte ni också förresten att mannen i bakgrunden på nedersta bilden ser ut lite som han i Twin Peaks med bara en arm?). När hon behövde röra sig vidare satt jag kvar en stund och läste om renässans och reformation innan jag åkte hem och begravde mig under en filt i soffan för att titta på Doctor Who och Mr Selfridge.

det där med att mentalt rasa samman på hösten och sedan fly på våren

 
Snart mitten av oktober och jag skyller det mesta på de nya p-pillrena jag provar. Att jag är sur och ledsen nästan jämt fast jag egentligen borde vara glad, att jag knappt är sugen på mat, att sötsuget blev så stort att jag till slut var tvungen att bestämma mig för att inte äta sötsaker alls på ett tag, att jag plötsligt kan höja på ena ögonbrynet.
 
Det sista är en ganska rolig sak ändå, men kanske inte egentligen p-pillrenas förtjänst.
 
Tur är det att jag har människor omkring mig som kan tycka lite synd, krama om mig, pussa på mig och säga att jag är bra, bädda in mig under en filt när jag är trött, dela min misär och skratta åt den när det behövs.
 
Och är det inte ändå lite så, att det alltid blir lite såhär på hösten, nya p-piller eller inte? Att jag mentalt rasar samman litegrann.
 
En annan sak som är ganska viktig och mest jätterolig och läskig och spännande är att jag och Savannah flyttar till Berlin i början av nästa år. Så fort våra kurser är slut och januarimörkret täpper igen själen så åker vi och stannar i nästan tre månader. För hur mycket jag än älskar Stockholm så känner jag alltmer att jag måste iväg en stund.
 
Och en sista sak innan jag åker in till stan för att fika med Astrid: visst har mitt hår blivit vansinnit långt?

en vecka och ett halvår


Måndag och exakt en vecka tills jag påbörjar en ny form av vardag som ska ta mig in i ännu en höst och ännu en oupptäckt del av livet. För närvarande har jag en plan för ett halvår framåt i tiden, sedan kan vad som helst (men förmodligen inte särskilt mycket) hända.
 
I ett halvår ska jag
skriva föreläsningsanteckningar i vackra moleskine cahier-häften
läsa en väldig massa böcker om idéhistoria
jobba regelbundet där jag jobbat av och till de senaste åren
och förhoppningsvis
köpa en baddräkt och simma ibland efter jobbet eller innan föreläsningar för att när jag simmar tänker jag inte och är det något jag tror att jag behöver så är det stunder utan surr i huvudet
äta lång frukost vissa helgmorgnar i en dödsfin lägenhet som inte är min men där det tassar runt en hårig och smågalen katt och en mindre hårig och kanske lite mindre galen man
känna mig allmänt fancy
orka läsa lite annat än kurslitteratur
fika
 
men i ännu en vecka kan jag njuta av mitt lediga liv som består av att
läsa boken som jag tar mig igenon mycket långsamt på grund av koncentrationssvårigheter
titta på mad men
äta rågmust till frukost
hänga med vänner som flyttar från stockholm
hänga med vänner som bor kvar
dra ner på kaffekonsumtionen
träffa mannen med katten
sova
ha små utflykter med mig själv och med andra
plantera sticklingar

jag behöver tid att bränna näsan i solen

Det är helg och sommar och vädret är fint. Jag är nästan frisk och utled på att inte orka göra någonting, men försöker vara en ansvarsfull vuxen och inte gå på fest ikväll fast den säkert är megaparty och full av människor jag tycker om. Istället ska jag lyssna på Belle & Sebastian, hosta och läsa boken jag köpte idag.
 
Igår efter jobb och middag satt jag och pratade med Astrid på en förvånansvärt varm uteservering på Katarina Bangata och förundrades över hur somrigt Stockholm kändes. Så träffade jag Hampus idag och satt på Nytorgets fula konstgräs och drack kaffe och svettades i solen. Jag vänjer mig inte vid att det faktiskt är sommar. Det blev juni och allt kretsade kring studenten, sedan for jag till Edinburgh, jobbade, blev sjuk och jobbade lite till. Firade midsommar någonstans däremellan. Men liksom. Jag behöver tid att sitta i gräs och bränna näsan i solen och hänga på folks balkonger och ta kvällspromenader och se om slakthustaket är värt att hänga på och bada och sitta på uteserveringar. Men den tiden kommer nog. Imorn planerar jag och föräldrarna en dagsutflykt till Artipelag och det kan ju vara något tänker jag, att sitta på ett båtdäck och läsa.
 
Kram.

svårmanövrerat

Som ni kanske minns (själv har jag nästan glömt det) lånade Hanna mig för en fotouppgift för några veckor sedan. Nu har jag stulit hem några bilder på ett usb. Det blir en anledning att blogga, någonting jag haft ont om på sistone. Sista tiden har varit underlig på det sättet, att jag inte sett någon mening i sådant som jag tidigare ägnat sjukt mycket tid åt, och blogga är en av de sakerna.
 
Insikten att gymnasiet faktiskt snart tar slut har börjat sjunka in, och jag har febrilt försöka få form på den där mörka dimman som väntat bortom sommaren. Nu har jag sökt en kvällskurs i idéhistoria på Stockholms Universitet och framtiden känns inte riktigt lika obehagligt omöjlig som den gjort tidigare.
 
I ett försök att hantera nuet har jag städat mitt rum grundligt, läst ut Mrs Dalloway och börjat på Den hemliga historien, ätit gratis hotellfrukostar tack vare någon kupong jag fått från mamma, umgåtts med bra människor och i princip försökt hålla mig vaken.
 
Hur mycket jag än försöker göra någonting vettigt präglas tillvaron av en dov overklighetskänsla som är svår att manövrera i.

Tidigare inlägg
RSS 2.0