försvarstal för min klass

Två tredjedelar av min gymnasietid har gått. Jag har mentorssamtal och sitter och gräver i en påse utgångna sourcream-chips som jag, likt en målsökande robot, fått syn på i ett skåp i lärarrummet och som sedan på något sätt kommit att bli min. Läraren frågar hur saker går, om jag trivs. Sedan är det som om hen lägger ifrån sig sitt mentorsmanus och plötsligt pratas det om hur jag i ettan kom till klassen med hejdlös energi, ben fulla med skutt och armar öppna för allt och alla. Sedan säger hen "den här klassen var kanske inte den bästa för dig".
 
Underförstått: Den här klassen har berövat dig din energi, Siri. Tagit ifrån dig ditt sprudlande jag och kvävt dig.
 
Någon gång under första terminen i ettan sa en lärare att klasser som sent får in nya elever aldrig får någon bra sammanhållning. Kanske var det där och då som klassens öde fastslogs och en obekväm matta lades över oss. Vi hade, redan efter några månader, bytt ut flera personer och så fortsatte det ända in på vårt andra år. Dömda var vi. Att bli en svag klass. Och kanske var det den mattan som kvävde mig samtidigt som den kvävde klassen.
 
Min klass är, skulle en kunna säga, en olycklig sammansättning av tjugoåtta helt fantastiska individer.
 
Den här klassen har tagit ifrån dig ditt sprudlande jag.
Men vet du vad? Jag ska berätta en hemlighet. Det var här jag fick mitt sprudlande jag från början. Innan läraren lade sin olycksbådande profetia på oss. Många gånger har jag hyllat klassen jag hade i nian, men där var det först efter två år tillsammans som jag på riktigt platsade. När jag började ettan kände jag mig, kanske för första gången, bekväm i ett främmande sammanhang. Så fort jag klev in bland människorna som skulle komma att bli min klass kände jag mig uppskattad, och jag fick plats.
 
Så tack klassen. Den varden bästa för mig, så det så. Och jag trivs, trots att den kanske inte nådde sin fulla potential. Jag har folk att skratta med, och sitta på gräsmattan utanför skolan med och äta pizza i solen. Trots att jag är så olik många har jag funnit flera vänner, och har ingenting alls emot ytterligare ett år i sällskap av 12SAD. Verkligen. Sedan får mentorn tycka att jag är hur dämpad som helst.

ett förlåt och fem saker

Hörni, förlåt. Förlåt att min närvaro här är urusel. Förlåt att här ekar tomt som i en hungrig mage. Men vet ni vad, det får göra det för jag har ingenting att säga. Ingenting att skriva och ingenting att fota. Så känns det i alla fall. Vill så gärna att denna plats ska vara som ett mysigt vardagsrum med massa trevligheter överallt, men det får bli någon annan gång för nu är jag så tom på idéer att det är inte klokt, och aldrig har jag med mig kameran på dagarna heller.
 
Vi får hoppas att det blir bättre snart, för jag älskar verkligen min blogg och vill att den ska vara fin och agera arkiv för mitt liv.
 
 
 
Medan jag klurar på hur jag ska få liv i denna plats kan ni till exempel:
 
- Lyssna på den här dramatiseringen av Mansfield Park på BBC Radio. En av Jane Austens böcker, här med både Benedict Cumberbatch och David Tennant som röster! Väldigt mysigt för öronen en regnig majdag.
 
 
 
- Se den här youtubefilmen där de listar de tio konstigaste bidragen i Eurovision Song Contest någonsin. Otroligt kul. (Hur glad blir en förresten inte av att Conchita Wurst vann i år?! Så fint.)
 
- Njuta av de här låtarna av Den Svenska Björnstammen.
 
 
 
- Läsa Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, en av de senaste böckerna jag läst. Kanske ska berätta lite om den för er sen, för den var så himla fin.
 
- Avundas Sandra Beijer som precis flyttat in i en lägenhet på söder. Jag vill förresten också ha massa små krukväxter men har en tendens att glömma vattna mina plantor så att de dör.

brev till en galax i miniatyr

Stockholm. Du är hem. Jag kan hata dig när trottoarerna är täckta av grått slask och jag kan hata dig när vinden blåser likt en sky av örfilar längs Götgatan. Jag kan förakta dig som jag föraktar mänskligheten för sin självupptagenhet och sitt sanningsförnekande. Men du är hem. Och ingenstans känner jag mig så självklar som när jag sitter i din vitabergspark en tjusig sommardag, vandrar över medis i gryningen i augusti eller är uppflugen i en sliten fåtölj på ditt cafestring när det regnar utanför och doften av bryggkaffe ter sig likt en välkomnande kram.

Men visst är det så, att en inte ser hur vacker en galax är förrän en betraktar den utifrån? Är en mitt i härligheten ser en bara en massa utspridda stjärnor och en måne. Därför ska jag lämna dig, Stockholm. Om än bara för en vecka. Sedan, när jag återvänder, förväntar jag mig ett vårvarmt välkomnande. Jag förväntar mig ljusgrönt knoppande träd, vitsippor, doften av fuktig asfalt.

Kära Stockholm. Min galax i miniatyr. På måndag säger jag au revoir.

tänk om livet vore lite mer som i mumindalen

Idag är en sådan söndag då minutrarna långsamt lunkar fram och en för en gång skull har tid att andas. Kusin Oskar Fridtjof och Onkel Hårek har precis gått ut genom dörren för att åka tillbaks till Oslo, men innan dess har vi hunnit titta på Alfons och Mumindalen, gosa med kattepus och jag har läst SvDs kulturbilaga över en kopp kaffe. En ovanligt harmonisk dag har jag haft, men kan önska att jag vore lite mer som snusmumriken. Rofylld och drömmande, men paradoxalt nog ändå närvarande hela tiden. Medveten om varje vajande grässtrå, varje kluckande i bäcken och varje mjuk vindpust. Och att livet vore lite mer som i Mumindalen, där magiska saker händer hela tiden utan att det är någonting konstigt.

virrvarr

Tänk om livet vore ett virrvarr av
...regnsmatter mot fönster
...hemliga skrivböcker
...understrukna meningar i klassiska romaner
...breda tekoppar fyllda med ångande lapsang
...fluffiga kattungar som lägger sig och sover i ens armveck
...vårsol och nysopade trottoarer

drömmar om orginaldörrar och spröjsade fönster

Min favoritsysselsättning för tillfället är att botanisera på hemnet, bland ettor på södermalm och tvåor i söderort. Är det något jag längtar efter mer än att ta ledigt och resa till Paris och Berlin så är det att flytta hemifrån. Inte för att jag vantrivs här hemma, eller för att jag inte orkar bo med mamma och pappa. Det är bara det att jag längtar så otroligt mycket efter att ha någonting eget, där bara jag bestämmer och dit jag kan bjuda över vilka jag vill när jag vill och göra i princip vad som helst.
 
Drömlägenheten har gammalt trägolv, orginaldörrar från början av 1900-talet eller slutet av 1800-talet, spröjsade fönster med nischer en kan sitta i, gamla element och ett mysigt, omodernt kök utan massa rostfritt stål.


(klicka på bilder för länk)

mental koma och en lista som kanske hjälper

Det är som om jag hamnat i mental koma och min kropp vandrar omkring helt på egen hand. Jag orkar ingenting. Vill bara lägga mig under en filt och ligga kvar där. Klarar inte av skolan längre, för jag har ingen motivation och ingen ork att ens försöka göra så bra ifrån mig som jag egentligen kan. Sedan får folk kalla det var de vill. Höstdepp. Tonårsdepp. Jag vet inte vad det är. Försöker träffa folk och hålla mig sysselsatt men det är svårt.
 
 
Lista på bra saker som kanske hjälper lite:
 
❄ När en varit ute i blåst så att kinderna blivit alldeles röda och sådär stickiga, och äntligen får komma in i värmen och känna hur kinderna tinar.
❄ Att sitta under en filt med en tekopp som ångar upp i ens ansikte.
❄ Att läsa sista sidan i en bok som var så bra att en skulle vilja läsa den igen på en gång eller som insiprerar en att göra massa saker med sitt liv.
❄ När folk gör snälla saker fast de inte behöver.
❄ Första riktiga snön som får alla skogar att se ut som Narnia och vilken stad som helst att förvandlas till Hogsmeade.

observationer och pluggkaffe

Såhär har jag sett ut idag när jag varit i skolan och försökt ta tag i mitt liv lite grann. Hittills (en dag in på efter-lovet-perioden alltså, haha) har jag klarat mig ganska bra. Var vaken och hyfsat pigg på alla lektioner, och så åt jag lunch med andra än de alldeles vanliga som omväxling. Fast jag kan känna att jag inte har så mycket att bidra med i många av samtalen. Det blir väl lätt så om en umgås med folk som står ganska nära varandra allihop och en själv inte delar så många av de intressen som dessa delar med varandra. Jag är i alla fall en intresserad observatör, det har liksom alltid varit lite min grej. En lär sig förvånansvärt mycket om människor av att lyssna på folks konversationer.
 
När jag slutat åkte jag in till stan och satte mig på Café String eftersom det inte är så rogivande att vara här hemma för tillfället. Mitt rum inhyser till exempel en ugn, en micro, en tvättställning, en espressomaskin och en resväska, utöver allt mitt eget krafs. Planerar in så mycket som möjligt den här veckan för att slippa vara hemma. På String köpte jag kaffe och satte mig i ett hörn i fönstret med mitt plugg. Det är helt otroligt hur mycket lättare det är att få saker gjorda där än hemma! Medan hjärncellerna vilar sig lite kan en dessutom titta på folk och äta chokladboll. Under tiden jag satt där mörknade det ute och söder blev sådär kvällsromantiskt.

vinyler och novemberlista

 
Plockade med mig tre vinyler från mormor och morfar som nu står på min lilla möbel och stoltserar. Själv funderar jag på hur jag ska få november att inte bara bli ett grått och äckligt mörker. Just november har, liksom februari, en tendens att fylla mig med olust och jobbiga känslor. Här gör jag därför en liten novemberlista.
 
◊ Jag ska plugga sådär idylliskt på något café, eller med en kopp kaffe hemma på golvet. Vad som helst för att faktiskt sätta mig ner och ta tag i mina studier.
◊ För att hålla modet uppe ska jag fika med människor jag känner och vill lära känna.
◊ Soliga dagar vill jag promenera i höststockholm så att kinderna blir rosiga och lungorna fylls med krispig luft.
◊ Om jag har tid vill jag vara lite kulturell, för det är en hel del jag har lust att göra. Gå på fotografiska till exempel, och se på Martina Hoogland Ivanonws utställning på Kulturhuset.
◊ Novembers alla grå nyanser ska jag arkivera och bevara i min nya alldeles otroligt fina skrivbok.
 
Har ni några fina novemberpunkter att dela med er av är jag idel öra.

om att vara sjutton och den som blev kvar

 
En dryg månad in på mitt andra gymnasieår. Med betoning på dryg. Samma skola som förra året , samma stad som alltid, samma människor, samma Sverige. Största skillnaden är att Lisa är i Spanien. I Spanien är nog inget samma.

Nej, jag vill inte bo i Spanien, jag känner ingen längtan att ta dykarcertifikat, orkar inte börja ny klass och inte känna någon. Jag har inte samma äventyrslust som Lisa. Men jag vill inte vara kvar heller. Jag vill inte gå upp samma (alldeles för tidiga) tid varje morgon, äta samma sak till frukost (fast jag egentligen inte har någon matlust), gå ut genom samma dörr, promenera samma väg, ta samma tunnelbana, gå av på samma station, gå in i samma byggnad, träffa samma människor, gå på samma lektioner, dricka samma te ur samma pappmuggar, fika på samma ställe med samma folk och gå längs samma gator i samma DrMartens.

Plötsligt känns Stockholm så jävla tråkigt. Stegen upp till lägenheten extra många och väggen i trapphuset gråare än vanligt. Ingen vill väl vara sjutton år och den som blev kvar. Jag kan fika ofta, gå på fest ibland, se hur mamma och pappa renoverar köket, göra om i mitt rum, ta långa höstpromenader, men någonstans gnager ändå rastlösheten, missnöjet och frustrationen.

Jag tycker om min familj och vår lägenhet, promenaden till tunnelbanan är fin, min skola är bra och min klass är trevlig, de flesta lektionerna är intressanta, jag älskar människorna jag umgås med och mina fikor är kanske det bästa jag vet. Så snälla säg mig, VARFÖR vill jag bort från det?

Har ni några finurliga saker att säga som kan få mig att förstå hur mycket jag egentligen älskar Stockholm? För det gör jag. I något dammigt hörn av mig ligger kärleken undangömd. Jag vet bara inte hur tusan ska jag hitta den bland allt jävla bråte.

åttitalsstockholm, årskurssjumössa och schilldringar


Vi kan ju börja med någonting trevligt, nämligen att mamma hittade kartan hon köpte när hon flyttade till Stockholm på åttitalet och att jag lyckades rädda den från att slängas bort. Nu hänger den på min vägg i all sin ihoptejpade prakt och påminner mig om att staden är ganska mycket den samma nu som då.

För övrigt: fy sjutton säger jag bara. Måndagsjävel. Ska sluta gnälla om att jag är sjuk för det vet ni redan. Jag har i alla fall tur som har så fina människor som livar upp skoldagarna lite. Mössäsongen har börjat också, och jag använder fortfarande mössan jag köpte i sjuan.
 
Så kan vi ju avsluta med någonting trevligt också, nämligen att Moa skickat senaste numret av Schilldringar (Schillerskas skoltidning) eftersom jag korrläser hennes texter innan hon skickar in dem. Tur att jag kan läsa hennes skoltidning när min skola inte har någon. Schillerska verkar för övrigt vara världens härligaste skola. Nästan så att jag vill flytta till Göteborg. I nästan varje nummer jag läst (och det är ganska många faktiskt) har det nämnts bra musik och i detta nummer refererades till både Jane Austen, Doctor Who och Sherlock. Och så Håkan såklart, det är ju Schillerska. Fast jag ska inte låtsas som att jag vet exakt hur Schillerska är. Min uppfattning är dock att det är lite som en blandning av Södra Latin och Globala, fast med en något slappare inställning till plugg. Men återigen - vad vet jag? Ibland undrar jag förresten varför jag inte går på Södra eller Globala, men sedan minns jag varför och tänker att VGY faktiskt inte är så pjåkigt trots allt. Hade vi bara en skoltidning där folk refererade till härligheter och skickade in fina texter vore jag fullkomligt nöjd. Nästan.

det är ju trots allt jag som ska leva med min hjärna i ett helt liv

Söndag igen och jag planerar att göra nästintill ingenting. Under morgonen har jag tittat på en dokumentär om progg. Ibland jag kan önska lite att jag var intresserad av viktigare saker, typ utrikespolitik, men sedan tänker jag att det fan är upp till mig vad som är viktigt att trycka in i min hjärna. Det är ju trots allt jag som ska leva med den i ett helt liv.

nu är jag klar med sexton


I morgon fyller jag sjutton. Tiden som sextonåring har varit rätt så pissig om jag ska vara ärlig. Inte på grund av själva åldern, den har jag inte haft så mycket emot, utan mer på grund av saker som hänt och hur jag känt mig en stor del av tiden. Fast jag har haft väldigt roligt också. Träffat nya fina människor och umgåtts med gamla vänner, fikat på Café String så att han i kassan till slut började plocka fram södertéet innan jag ens beställt, börjat på världens bästa gymnasium, gått på helikopterintressanta föreläsningar om kommunikation och även hunnit med en och annan fest. Min största upptäckt har kanske varit att jag inte är helt socialt inkompetent.
 
Nu är livet påväg åt ett bättre håll, det känner jag på mig. Skiten får ligga kvar och jag hoppsar vidare. Sjutton ska fan bli min bästa ålder hittills.

juniregn

Jag har gått och blivit lite sjuk och spenderar därför den första junidagen hemma i mitt rum, lyssnandes på när regnet utanför fönstret träffar trädkronornas lövverk. Regn är så himla fint, så länge det inte är vinter eller en dag då en planerat att vara ute. De sommardagar då det regnar som mest vill jag bara springa ut och känna vattnet träffa mitt ansikte och blöta ner mitt hår.
 
Det smattrande ljudet när det regnar mot löv eller ett fönster, och doften ute efteråt, är underskattade fenomen.

högt ovanför

Bestemor och jag på en takterass högt ovanför Oslo. Folk säger att jag är lik bestemor när hon var ung. Hon var så himla vacker, och är fortfarande, att jag inte riktigt vet vart jag ska göra av mig själv.
 
Idag var det meningen att jag skulle träna friidrott hela förmiddagen. När jag vaknade med halsont och såg hur väderleken innebar kyla och väta kunde jag dock konstatera att det var en betydligt bättre idé att sitta hemma och titta på Doctor Who. Vid halv ett-tiden däremot satte jag mig och pluggade matte inför nationella tillsammans med Mathilda. En trevlig, men ganska händelselös, dag med andra ord.

att han är en karaktär såg jag omedelbart

Fjärde maj. Plockar vitsippor i diket på väg hem från tunnelbanan. Lyssnar på Håkan. Funderar över hur och vad jag ska skriva. Jag fantiserar om att någon gång kunna skriva något om vem mannen är som satt och läste poesi i ett hörn av Café String iförd pyjamaströja. Att han är en karaktär förstod jag så fort jag såg honom, jag måste bara komma under fund med den. Och kväva alla dryga huvudspöken som tvivlar på mig och säger att jag inte kan skriva.

verkligheten, fan ta dig


Älskade ni. Har ni också framtidsångest eller?
 
När jag var yngre var jag helt säker på vad jag skulle göra. Det fanns inte på kartan att jag inte skulle bli journalist eller författare. Jag var ju redan båda delarna, tyckte jag. Sedan, någon gång i början av högstadiet, drabbades jag av en identitetskris och visste varken vem jag var, vem jag ville vara eller vad jag ville göra. Upptäckte kanske att jag inte alls var så bra på att skriva som alla alltid sagt, att det fanns folk överallt som var så himla mycket bättre än jag på allting.
 
Jag överlevde högstadiet och identitetskrisen. Nian var min roligaste tid hittills så det gjorde ingenting att sjuan och åttan var mödosamma. Men ut kom jag ovetandes om vad jag ville göra. Utan en aning. Någonstans lever drömmen om att skriva kvar, men verkligheten sätter sig på drömmen och tränger in den i ett hörn. "Du har inte tillräckligt med fantasi för att skriva en bok" säger den. Och "Du kan omöjligt leva på att skriva, kära du. Inte med din vaga begåvning. Du är inte Sandra Beijer." Jävla verklighet, säger jag. Ta dig i rumpestumpen. FAN TA DIG.

en hanna, en sara och ett känsloutbrott


"Ska jag se artistisk ut och dricka chailatte?"
"Ja, gör det."


"Försök se söder ut."
"Vadå se söder ut, hur ser man söder ut? Jag kan inte se söder ut."


När skoldagen äntligen var slut åkte jag dock till söder, med kära Sara A. Köpte en ny dagbok för jag har snart skrivit ut min femte (!) och den är himla fin. Sedan promenerade vi i det inte allt för kalla vårvädret till Café String så klart, och Sara har underbart nog börjat förstå hur perfekt den platsen är.

Sara vill helst inte vara med på bild, men fick agera lite fotograf istället. Vi satt och pratade i några timmar över söderte och hallonsoda; om självkänsla, döden, skrivande, fina unga män och hur mycket som helst annat.
 
Jag måste bara lägga lite utrymme åt att belysa hur otroligt lycklig jag är för alla fenomenalt fina vänner jag har omkring mig. Det finns risk att jag låter hemskt klyschig nu, men i mitt smått ostabila känslomässiga tillstånd kan jag inte låta bli att förundras en aning. Och ta åt er nu, inte bara Hanna och Sara (men ni också väldigt mycket förstås) utan allihopa. Ta åt er som fan. Och tack. Nu kommer jag börja gråta snart, så jag får sätta punkt.

bestefar

Min farfar, bestefar, dog i onsdags. Han hade bara varit sjuk i en och en halv vecka.
 
Bestefar har alltid varit frisk. I höstas när vi var där och firade hans åttiårsdag var det bara hörseln det var fel på, förutom att han kanske inte hade riktigt så mycket ork som han brukat, men hallå, han var ju åttio, det skulle bara fattas.
 
Sen plötsligt, BAM, blev han dålig och en och en halv vecka senare finns han inte längre.
 
Den värsta chocken har gått över, jag hade trots allt en och en halv vecka på mig att förbereda hjärnan. Det var den tiden som var värst. Nu är allting bara så himla konstigt och jag förstår inte.
 
Jag kan inte förstå att han aldrig mer kommer spärra vägen för mig och säga
"Passord!" och vänta på att jag ska säga lösenordet
"Spinke og spare skal lenge vare".
Att han aldrig mer kommer vandra omkring i deras stora trädgård med beiga kläder och en solhatt med myggnät. En trädgårdssax i ena handen och viftandes bort flugor med den andra.
Han kommer aldrig mer säga
"Bare tull!" åt saker han inte tycker sköts på rätt sätt, eller åsikter han inte håller med om.
Det kommer inte finnas müsli hemma hos dem mer, för det var hans och min grej.
Hans vin- och spritsamling kommer stå utan att han kommer och vrider på dem för att läsa etiketten, stolt berättandes om dem för den som är i närheten.
Inte heller kommer han skoja med mitt hår och skämtsamt undra vad folk skulle säga om han färgade håret rött.
"De ville tro jeg blitt klin gæren, haha!"
Han åt alltid lika många mackor till frukost och frågade bestemor hur många han ätit nu? Det skulle alltid vara rätt antal mackor, eller brødskiver, med varje pålägg. Mer fick det inte bli, han hade
"Vokst opp under krigen" och lärt sig att snåla.
Han berättade gärna om sin barndom, och ännu hellre om när han var rektor.
Jag önskar att jag lyssnat bättre, och frågat mer.
 
Han var fin.
Du var fin bestefar, hör du det?!
Och jag kommer sakna dig.

när saker inte alls är som de ska

Saker och ting är inte alls som de ska just nu och det enda jag tänker göra denna lördag är att titta på Poirot och tona håret. Har pratat i telefon med Moa också vilket var skönt och välbehövligt. Saker är sådär jobbigt fel nu att jag inte ser någon mening i någonting. Det faktum att våren inte verkar ankomma på ännu en månad hjälper inte särskilt. Kram, och jag hoppas att saker är mer som de ska i ditt liv ♥

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0