om tenta, kappor och ett kusinbesök

Bild tagen av Thomas förra veckan.
 
Hej. Det är fredag och jag skriver hemtenta. Vädret är tentatillåtande grått och det ser kallt ut, på vardagsrumsgolvet ligger en madrass som min kusin Linn sover på i några nätter medan hon är i Stockholm för att uträtta både det ena och det andra, och jag hasar runt i raggsockor och filt för att hålla borta förkylningen som ligger halvt avvaktande någonstans i kroppen. Igår var första dagen den här hösten som jag gick klädd i kappa, och när jag mötte Linn vid tunnelbanan var jag bekvämt invirad i halsduk. Den annalkande säsongen är välkommen, faktiskt. Det är något visst med bitande luft och varma kappor. Och sprakande träd.

Nåväl. Min pluggpaus är slut och jag ska sätta tänderna i Strindbergs Fadren. På återseende.
Spara

bukowskis av hanna


svårmanövrerat

Som ni kanske minns (själv har jag nästan glömt det) lånade Hanna mig för en fotouppgift för några veckor sedan. Nu har jag stulit hem några bilder på ett usb. Det blir en anledning att blogga, någonting jag haft ont om på sistone. Sista tiden har varit underlig på det sättet, att jag inte sett någon mening i sådant som jag tidigare ägnat sjukt mycket tid åt, och blogga är en av de sakerna.
 
Insikten att gymnasiet faktiskt snart tar slut har börjat sjunka in, och jag har febrilt försöka få form på den där mörka dimman som väntat bortom sommaren. Nu har jag sökt en kvällskurs i idéhistoria på Stockholms Universitet och framtiden känns inte riktigt lika obehagligt omöjlig som den gjort tidigare.
 
I ett försök att hantera nuet har jag städat mitt rum grundligt, läst ut Mrs Dalloway och börjat på Den hemliga historien, ätit gratis hotellfrukostar tack vare någon kupong jag fått från mamma, umgåtts med bra människor och i princip försökt hålla mig vaken.
 
Hur mycket jag än försöker göra någonting vettigt präglas tillvaron av en dov overklighetskänsla som är svår att manövrera i.

bortglömda försommarbilder

Rotade igenom lite gamla mappar och hittade de här utrensade bilderna från i våras. Joanna fotade mig till en skoluppgift och dessa rensades bort eftersom de var oskarpa och överexponerade, men jag kan inte låta bli att älska dem hejdlöst ändå. Det var en av de allra första riktigt varma dagarna då en tar av sig jackan och ens bleka vinterarmar sakta men säkert börjar anta en gyllenbrun ton. Försommarkänslan är så himla påtaglig i bilderna att min decembermage vrider sig av längtan efter värme.

bea i svartvitt och i färg

 

fotografier och vitvin


Höstlov. Igår på dagen kom Joanna hit och drack te, bakade och tittade på film. Efter middagen åkte jag, mamma och pappa in till Fotografiska och tittade på Anders Petersens utställning.


Det fanns en hel del som var riktigt bra, och den del som var mindre bra. Överlag gillar jag verkligen den typen av fotografi. Kontrastrikt, svartvitt, kornigt och dramatiskt.

Så småningom var det dags för mig att åka vidare. Jag och Hampus hade nämligen tänkt gå till en jazzbar. Den visade sig dock ta inträde och till på köpet vara fullsmockad, så vi hamnade på Dovas Hornsgatan istället. En nedgradering, men ekonomiskt gynnsamt åtminstone. I söndags var jag där med Emma A, Fabbe, Tom och Lisa så det var andra dagen i rad jag satt där med en halvkaraff vitvin. Men egentligen, är det inte precis så det ska vara när en är arton och har sitt sista höstlov?


spindelnät i motljus



Morgnarna blåser en i nacken och i botten av min tygpåse ligger ett par noppriga fingervantar. Samtigt tycks solen inte vilja sluta värma ens ögonlock. Några träd har börjat skifta färg, men fortfarande är världen förvånansvärt grön. Jag försöker ta vara på årstiden innan den byts ut mot gråfuktighet och spenderade därför gårdagseftermiddagen i skogen. Pillade på tappra blåbär, betraktade spindelnät i motljus och trampade längs bruna stigar.

Å ena sidan är allt överväldigande vackert. Å andra sidan kan jag känna hur ett mörker är påväg att omsluta både Stockholm och mig. Mina tidigaste morgnar är becksvarta och snart också mina senare eftermiddagar. Tankarna börjar vandra ödsligare marker och jag njuter av det till hälften men fruktar också sinnestillståndet som åtföljer dem. Hösten alltså.


ungefär vad som hänt

Hej. Moa är här över långhelgen och vi hade en oerhört trevlig valborg hemma hos Bea i min klass. Sedan har vi haft saker för oss var för sig, för det är inte bara jag som gör anspråk på Moa när hon är här. Själv gick jag dessutom i skolan i fredags, varefter jag slog mig ner för att klura matte på Café String. Jag kan omöjligen plugga matte hemma. Det går inte. Överlag har jag svårt att plugga över huvud taget, men matte är värst. Hur som helst. Tove, Mathilda och Sakarias kom hit igår kväll och tittade på film, spelade twister och lagade pasta klockan ett på natten innan de åkte hem och jag gick till sängs. Nyss kom jag hem från en fika med Ragvals och ikväll blir det middag med Moa, Sara E och Mathilda. Himla mysigt. Och det är ungefär vad som hänt. Jag glömmer bort att dokumentera vad jag har för mig men det får vara så. Thomas kom hit en sväng idag och fotade i alla fall, ty han hade några konstnärliga visioner han ville förverkliga och jag ställer självfallet upp som modell. Bilden ovan tog han när han skulle testa ljuset och jag tycker mycket om den. Hoppas ni har det bra ni med.

paris sans couleurs

 

tänk om livet vore lite mer som i mumindalen

Idag är en sådan söndag då minutrarna långsamt lunkar fram och en för en gång skull har tid att andas. Kusin Oskar Fridtjof och Onkel Hårek har precis gått ut genom dörren för att åka tillbaks till Oslo, men innan dess har vi hunnit titta på Alfons och Mumindalen, gosa med kattepus och jag har läst SvDs kulturbilaga över en kopp kaffe. En ovanligt harmonisk dag har jag haft, men kan önska att jag vore lite mer som snusmumriken. Rofylld och drömmande, men paradoxalt nog ändå närvarande hela tiden. Medveten om varje vajande grässtrå, varje kluckande i bäcken och varje mjuk vindpust. Och att livet vore lite mer som i Mumindalen, där magiska saker händer hela tiden utan att det är någonting konstigt.

mitt själv


kom så klättrar vi upp på ett berg och gömmer vi oss för välden

 
Saras bilder

pusselbitar

Varenda människa har en historia. Redan innan en är ens ett embryo påbörjas vad som ska bli en individ. Mina föräldrars historier är en del av min historia, liksom mina föräldrars föräldrars och deras föräldrars. Det är därför jag förtrollas av fotoalbum och gamla fotografier. Varje detalj är en pusselbit som gör bilden av mig själv lite klarare.
 
Jag hatar att alla bilder är digitala nu för tiden. Fotoalbum är något av det bästa jag vet och jag sörjer bristen på pappersfotografier. Tänk om det händer någonting så att alla digitala bilder försvinner. Poff, så är flera miljoner pusselbitar i folks liv borta. Vi har ett par familjealbum i bokhyllan, och jag tänkte att jag kunde visa några av mina favoritbilder. Några av de bilder som får mitt inre att jubla av glädje.
 
Mamma som 26- eller 27-åring, runt ett år innan jag föddes. En av mina två favoritpersoner på hela jorden, iförd den bästa jackan jag vet. Känner ni igen den? Hon gick på Kulturama där hon träffade min pappa.
 
Min älskade far, den andra av mina två absoluta favoritpersoner. Här är han 22 år, fotograf, och om några månader så ska han bli pappa.
 
Jag. Tänk vad som ska bli av den här lilla krabaten. Tänk alla fina stunder som väntar henne (varav jag ännu förhoppningsvis inte upplevt ens en fjärdedel).
 
Tiden då den enda telefonen jag visste om var den gröna hemtelefonen med krullig sladd.
 
Alla skogsutflykter och picknickar i avlägsna hagar med familjen, där inräknat familjevännen Alf, fotografen som bidragit med fler pusselbitar än någon annan.
 
 
 
Jag älskade att spela Nalle Puh på vår Mac. Den tiden då Mac-datorerna var stora grå lådor. Mitt datornörderi är med andra ord djupt rotat ;)
 
När mamma och pappa gifte sig höll jag tal. Jag vet inte vad jag sa, men alla säger att det var fint och eftersom det var helt improviserat kom det väl rakt från hjärtat.
 
Ett komplett familjefoto, taget med självutlösare. Spencer åt den julen upp vårt pepparkakshus.
 
Här är jag 9 eller 10, inflyttad i lägenheten vi bor i nu. Den bilden får sätta punkt för det här inlägget.

och så ser jag mitt första år på gymnasiet summerat på en rulle film

Idag har jag framkallat mina analoga foton från det senaste året. Så småningom ska negativen förstoras upp på papper och hängas upp på min garderob. Det känns underligt att titta igenom rullarna och se mitt liv i bakvänt svartvita miniatyrer. Lyckan när jag ser ett par bilder jag verkligen gillar är också säregen. Det är stringfikor, skoldagar, hemmafester och fina människor i en utsökt samling.
 
Förutom att framkalla bilder har jag ägnat dagen åt min uppsats (som är klar!) och åt att ligga i solen på balkongen och njuta av de nästan trettio varmgraderna.

vi drömmer om nåt fint


Jag tittade på Eurovision Song Contest med världens finaste människor. Ville bara säga det. Puss.

att han är en karaktär såg jag omedelbart

Fjärde maj. Plockar vitsippor i diket på väg hem från tunnelbanan. Lyssnar på Håkan. Funderar över hur och vad jag ska skriva. Jag fantiserar om att någon gång kunna skriva något om vem mannen är som satt och läste poesi i ett hörn av Café String iförd pyjamaströja. Att han är en karaktär förstod jag så fort jag såg honom, jag måste bara komma under fund med den. Och kväva alla dryga huvudspöken som tvivlar på mig och säger att jag inte kan skriva.

hanna igen

 

hanna

Ljuset har kommit tillbaka och jag fick ett sådant sug efter att fota. Hanna fick därför ställa upp och hej vad nöjd jag blev!
Detta är alltså vad vi gjorde istället för att plugga inför de tre stora prov som väntar. Men vad offrar man inte för konsten?

det finns inga ord för det på det här jävla språket


vinter


Det är väldigt fint i skogen nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0