vad jag inte skrivit här det senaste året

 
Sjukt är det att ni är några som fortfarande går in hit för att se om jag bloggat. Det var över ett år sedan sist. Nu är det slutet av oktober tvåtusenarton och trottoarerna lyser färggladare än vad jag kan minnas att de någonsin gjort. Jag har ett utkast från den femte maj som jag aldrig publicerade. Jag har en anteckningsapp i mobilen full med text från det senaste året, och har skrivit mer dagbok än på länge. Men att skriva här har känts för sårbart. Allt jag vill skriva om är känsligt och utlämnande och allt annat känns ytligt. Jag har velat skriva om sorgen över en förlorad relation. Jag har velat skriva om alla de dejter jag gått på sedan uppbrottet, de dåliga och de bra. Om personerna som stannat en stund och försökt ta hand om mig, distraherat mig, gjort sitt bästa för att hantera mitt ambivalenta behov av både närhet och avstånd. Om de som jag bjudit hem och sedan lite för snabbt kört ut ur lägenheten igen för att jag fått ångest, och sedan inte hört av mig till igen. Om han som har sin egen konst på väggarna men inte sina egna böcker i bokhyllan. Om han som var för full på första dejten och spillde öl över hela sitt stora skägg och som lydigt plockade upp sin fimp från marken igen när jag ifrågasatte hans nedskräpande av Kungsgatan.


Jag läser konstvetenskap, och snart har jag en kandidatexamen i litteratur. Sedan vill jag flytta någon annanstans än Stockholm. Livet här och nu känns som ett interludium. En mellanakt innan nästa akt tar vid. Jag lär flytta dit jag kommer in på psykologlinjen i höst. Det kan bli lite vart som helst. Tills dess läser jag böcker, pluggar, dricker öl och vin och bubbel, träffar personer att ta hand om och bli omhändertagen av, sminkar över mina depressiva dagar med läppstift, sover längre än jag borde, låter andra sova över så att jag kan sova nära och inte frysa när nätterna drar ner temperaturen betydligt mer än för bara några veckor sedan.

 
Det här hade jag tänkt skriva för ett halvår sedan:
 
"Femte maj tvåtusenarton. Sju månader sedan det senaste blogginlägget. Jag sitter på balkongen med solen i nacken och fötterna lutade på dörren in till vardagsrummet. Nästa vecka ska första utkastet till min kandidatuppsats i litteratur lämnas in. Det är svårt med diciplinen, men jag vet att det alltid brukar gå bra till slut ändå.
 
Vilket himla år det varit hittills. Händelserikt och påfrestande. Tur att jag i grunden mår bättre än förra året. Beslutet att gå till en psykolog i höstas var nog något av det klokaste jag gjort. Graden av självförakt har minimerats, och jag har fått både kontroll över och förståelse för mitt mående. Men tvåtusenarton då. Första mars var jag på bestemors begravning. Några dagar senare gjorde jag och Nilson slut. Jag började på ett nytt jobb precis då också. Första två veckorna i mars var de långsammaste jag varit med om. Tre dagar efter uppbrottet satt jag och grät och kunde inte förstå att det bara gått tre dagar, för det kändes som tre plågsamma år. Jonna tog med mig till Chicago och vi lärde oss dansa lindy-hop.
 
Sedan har veckorna sprungit iväg. Det har blivit vår. Nya människor har kommit in i mitt liv, och jag har börjat trivas med att vara singel. All tid jag plötsligt har att träffa vänner. Och att dejta folk som kommer med marängsviss en söndag då en ligger bakis i soffan och tittar på serier. Känner mig oförtjänt av snällheten, men njuter. Två månader efter uppbrott och begravning, och livet är ganska bra."

RSS 2.0