om skrivande. det bara går inte.


Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva och med jämna mellanrum så skriver jag om hur svårt jag har att göra just det - skriva. Jag skriver dagbok om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva dagbok för det finns så mycket jag vill berätta om och jag får kramp i handen och det tar sån tid och det blir nästan aldrig så bra som jag vill att det ska vara för allt får ju inte PLATS och tankarna springer fortare än pennan trots att jag skriver ganska snabbt för hand. Och så bloggar jag om att jag inte vet vad jag ska blogga om eller ha bloggen till. Men ändå fortsätter jag att både skriva dagbok och blogga. Jag har bloggat sedan 2008 och skrivit dagbok sedan gissningsvis 2001 eller 2002 men jag vet inte exakt för de älsta skrivböckerna har mystiskt försvunnit.

Jag har varit en skrivande person sedan jag skrev mina första dagbokssidor om att min kusin var jobbig och klängig och jag började på att nytt blad efter varje mening. Jag har knapprat på skrivmaskiner somrar igenom och byggt upp egna världar att fly till i spridda worddokument. Men gradvis förvandlades mitt skrivande till prestation och det blev allt svårare och nu har jag egentligen inte skrivit sedan jag slutade gymnasiet, men folk fortsätter att fråga mig om jag skriver någonting och bjuder in mig på poesiuppläsningsträffar som jag inte går på för jag har ju ingenting att läsa upp. Mitt skrivande är nu bara en del av min identitet och ingen praktik. Så någonting har ju tveklöst gått på tok.

Som för att kompensera för mitt uteblivna skrivande regisserar jag mitt eget liv i huvudet. Bygger upp historier kring mig själv som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Som häromdagen när min kropp skakade av medicinutsättning men jag satte upp håret i vad som blev en 1910-talsfrisyr och gick tvärs över gubbängsfältet hem till Hanna och åt våfflor. Då var jag inte en person som mådde illa och frös och gick in från uteplatsen efter fem minuter för att solen gick i moln och det egentligen var ganska kallt, och som inte hjälpte till att göra våfflor (fast jag vispade lite grädde faktiskt när jag tänker efter...) utan någon som var oerhört intressant i fin frisyr och satt på förortsuteplats med vän och pratade om viktiga ting och kisade mot solen och som hade sett oerhört insprerande ut på ett några årtionden gammalt fotografi. Jag tänker upp historier för mig själv i huvudet innan jag somnar. Och så drömmer jag oerhört tydligt, som om hjärnan försöker få utlopp för sitt historieberättande medan jag sover. Men fortfarande kan jag inte skriva i dokument. Trots att jag försöker intala mig att det är enbart för min egen skull och inte för någon annans ögon och att det inte behöver vara bra eller ens sammanhängande. Det går inte.

Kommentarer
Postat av: Mannen bortom skogen

Att skriva är en mental resa. Man vill, man önskar. Men oftast så går det inte. Man ser och reflekterar. Man tänker, det där är en bra vinkel att skriva om. Eller att jag kanske borde skriva om det där som engagerar mig.

Likväl hamnar man framför ett tomt ark, orden rinner av arket som vatten på ett läskpapper. Orden fastnar inte, de vill inte, det går inte, de vägrar.

Ibland kommer man till en oas i den mentala öknen. Det går att skriva, man skriver bra. Nöjdheten över att åter skriva fyller en med välbefinnande.

Jag ville skriva dagbok i unga år, jag försökte att dokumentera dagarna i skolan. Hur eleverna och lärarna behandlade mig. Men då, var det bara att skriva för hand som gällde. Eftersom min handstil var och är fortfarande oläslig så försvann glädjen med att skriva. Nu när åren gått och datorer, till och med telefoner har ofantliga fördelar för en ordblind, stavningsignorant person. Så skriver man ände inte i den mängd som man vill. Dock lyckades jag att tvinga mig till att skriva en bok efter, många år av tvekan. En av de sämsta böckerna som skrivits troligen. Men den är min.

Jag är imponerad av att du fortfarande skriver, att du fortfarande har kvar samma blogg. Det är fantastiskt. Ändra aldrig den, ta inte bort den, behåll den och se det som en resa.

Varför inte någon gång i framtiden, använda bloggen som en grund i en biografi? Jag vet att jag skulle köpa den boken. En äkta livsresa, utan tillgjorda detaljer.

2017-05-04 @ 00:24:33
URL: http://schneebremse.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0