kattvaktsweekend

I detta nu, den tjugoåttonde april tvåtusensjutton, klockan tolv femtiofyra, sitter jag med benen i kors i Jonnas lägenhet i Hornstull. Jonna är i Berlin, och jag barnvaktar Rut-Elvira Iris Isolde Pomona Plinkon - en några månader gammal katt. Hon sover bredvid mig i sängen på natten och kurrar högt på morgonen. Attackerar mina ben när jag diskar och vill sitta i knät när jag äter frukost. Jamar fast hon är döv. Dövheten är praktisk på så sätt att det inte spelar någon roll vilket av hennes många namn en väljer att använda. Hon kommer ju aldrig lyssna till något av dem. Det är en ynnest att få vara moster till denna lilla figur.
 
Våren verkar ha återhämtat sig efter några veckor neutoriskt aprilande och solen skiner över Söder Mälarstrand utanför fönstret. Även jag själv verkar ha återhämtat mig efter ett tillstånd lika ombytligt som aprilvädret. Det enda som skvallrar om att jag ännu inte är helt stabil är impulsen att gråta som drabbar mig i de mest oväntade situationer.
 
Om en stund kommer Nilson hit. Senare i eftermiddag ska jag möta upp mamma och pappa på en italiensk restaurang runt knuten för att äta en tidig middag och sedan ska de komma upp och hälsa på Pomona, innan Hampus kommer hit för att dricka vin och i kväll gå på releasefest för min före detta kollegas serieroman Kaninhålet. Åh, denna dag.

om skrivande. det bara går inte.


Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva och med jämna mellanrum så skriver jag om hur svårt jag har att göra just det - skriva. Jag skriver dagbok om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva dagbok för det finns så mycket jag vill berätta om och jag får kramp i handen och det tar sån tid och det blir nästan aldrig så bra som jag vill att det ska vara för allt får ju inte PLATS och tankarna springer fortare än pennan trots att jag skriver ganska snabbt för hand. Och så bloggar jag om att jag inte vet vad jag ska blogga om eller ha bloggen till. Men ändå fortsätter jag att både skriva dagbok och blogga. Jag har bloggat sedan 2008 och skrivit dagbok sedan gissningsvis 2001 eller 2002 men jag vet inte exakt för de älsta skrivböckerna har mystiskt försvunnit.

Jag har varit en skrivande person sedan jag skrev mina första dagbokssidor om att min kusin var jobbig och klängig och jag började på att nytt blad efter varje mening. Jag har knapprat på skrivmaskiner somrar igenom och byggt upp egna världar att fly till i spridda worddokument. Men gradvis förvandlades mitt skrivande till prestation och det blev allt svårare och nu har jag egentligen inte skrivit sedan jag slutade gymnasiet, men folk fortsätter att fråga mig om jag skriver någonting och bjuder in mig på poesiuppläsningsträffar som jag inte går på för jag har ju ingenting att läsa upp. Mitt skrivande är nu bara en del av min identitet och ingen praktik. Så någonting har ju tveklöst gått på tok.

Som för att kompensera för mitt uteblivna skrivande regisserar jag mitt eget liv i huvudet. Bygger upp historier kring mig själv som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Som häromdagen när min kropp skakade av medicinutsättning men jag satte upp håret i vad som blev en 1910-talsfrisyr och gick tvärs över gubbängsfältet hem till Hanna och åt våfflor. Då var jag inte en person som mådde illa och frös och gick in från uteplatsen efter fem minuter för att solen gick i moln och det egentligen var ganska kallt, och som inte hjälpte till att göra våfflor (fast jag vispade lite grädde faktiskt när jag tänker efter...) utan någon som var oerhört intressant i fin frisyr och satt på förortsuteplats med vän och pratade om viktiga ting och kisade mot solen och som hade sett oerhört insprerande ut på ett några årtionden gammalt fotografi. Jag tänker upp historier för mig själv i huvudet innan jag somnar. Och så drömmer jag oerhört tydligt, som om hjärnan försöker få utlopp för sitt historieberättande medan jag sover. Men fortfarande kan jag inte skriva i dokument. Trots att jag försöker intala mig att det är enbart för min egen skull och inte för någon annans ögon och att det inte behöver vara bra eller ens sammanhängande. Det går inte.

tisdagsförmiddag i ett vårregnande södertälje

Tisdag. Regnsmatter mot Nilsons fönster och tunga droppar från balkongräcket. Dagens planer är att påbörja arbetet med en hemtenta och skriva klart ett brev till en försummad brevvän. Men först kaffe. Jag har värmt upp ett hörn av soffan och tänker att här blir jag nog sittandes ett tag, slösurfandes mellan olika bloggar och så småningom tagandes itu med en text om "autobiographical acts" inför tentan. Det känns renande för tankarna att spendera några dygn här i Södertälje. Än så länge åtminstone, innan jag och Nilson börjat gå varandra på nerverna. Han äter rostmacka, surplar kaffe och pluggar ryska. Katten Dylan ligger på vardagsrumsbordet intill kaffetermosen. Och jag sitter uppkrupen och lyssnar på regnet.

fjärde i fjärde. elva fyrtiofem.

Hej vänner. Jag har återhämtat mig från en förkylning och ska alldeles strax åka in till universitetet för seminarium. Ser fram emot att prata Kerstin Thorvall. Har en ny bokhylla som ni ser ovan. Fin va?! Är glad över att ha fått flytta billyhyllorna till hallen, för de må vara praktiska, men inte särskilt vackra.

Mina planer för denna dag är, förutom seminarum, att börja läsa Livet utan masker av Maryse Condé, ta en kaffe i solen med Hampus, gå till apoteket och sen ta det lugnt hemma. Jonna kanske skulle komma på middag. Förhoppningsvis är det sol på balkongen när jag kommer hem.

Livet traskar på och det känns som att jag ser det på avstånd. Saker händer plötsligt och jag bara agerar. Ena stunden försöker jag ta hand om en vän och vill inget hellre än att få finnas där och i alla fall hjälpa till litegrann för hon är bland det finaste jag har. Andra stunden sitter jag på en balkong och dricker kaffe och lyssnar på god morgon världen och tänker att hur kan livet få vara såhär fint. Sen plötsligt är jag hemma och gör ingenting och är frustrerad över min brist på motivation att ta tag i saker och ting. Och allt tycks hända utan att jag riktigt hinner dit mentalt innan det är över. Ibland känns det som att de oerhört detaljrika drömmar jag har när jag sover är lika på verkliga som det jag upplever när jag är vaken. Jag vet inte om det är för att drömmarna känns på riktigt eller för att livet känns på låtsas.

Nu ska jag ta på mig solglasögon och en tunn jacka och bege mig ut. Klart slut.

RSS 2.0