ett andrum / norge

 

I en vecka har jag sovit länge och djupt om natten. Jag har tagit promenader i havsdoftande blåst som fått skjortan att fladdra som en vimpel runt kroppen. Bestemor har blandat drinkar som vi druckit i solen på balkongen, med utsikt över segelbåtar och vitt skummande vatten. I lugn och ro har jag läst ut en bok och påbörjat läsandet av en antologi. Men det som är mest påtagligt under den här sortens ledighet är hur utlämnad jag är åt mina egna tankar när de inte längre skyms av det hektiska vardagsliv som vanligtvis pågår omkring mig. Vid sidan av harmonin börjar en oro växa, och den melankoli som jag tror har sin permanenta boning i ett liten hemlig kammare i hjärtat börjar smyga sig ut i blodomloppet. På något sätt tror jag att det är nödvändigt. Det är en del av mig, och hade jag inte dessa andrum där den fick komma fram så är jag rädd att hela jag plötsligt skulle implodera.

Spara

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0