disk och döden

Jag diskar undan efter maten som Savannah lagat och vi pratar om döden igen.
 
- Är du rädd för att dö?
Nja, nej. Mer rädd att andra ska dö. Eller för hur andra skulle reagera på min död. Är du?
- Ja. Jag tror att det gör ont.
Det tror inte jag.
- Men är det inte helt självklart att det är smärtsamt när livet rycks undan för en?
Nej, jag tror att om det känns något alls så känns allting. Alla känslor och sinnesintryck på samma gång. Hjärnan sprakar till och en känner allt en någonsin känt och inte känt under en millisekund som knappt går att mätas i tid och sedan är en död.
- Jag tror inte det. Det måste göra ont.
Men själva döendet händer nog bara poff, tar ingen tid, går inte att hinna känna. Gör det ont så är det livet innan döden, inte döden.
- Nää, jag tror att det gör ont ändå.
Är det något som är säkert så är det att vi någon gång kommer få veta. Dö kommer vi ju göra.
- Det är nog en nödvändighet för människan att vara rädd för döden. För att arten ska leva vidare.
Så är det nog. Men livet är ändå läskigare. Tycker jag.
- Nej, jag tycker döden är mer skrämmande. Vad som händer efteråt. Eftersom en inte kan veta.
För mig är ovetskapen om vad som kommer hända en under livet läskigare. Framtiden.
- Ja. Men dö kan en göra när som helst. Leva kan vi, så vitt vi vet, bara göra nu.
Japp. Lika bra att leva när vi ändå kan.
 
Sedan är disken klar.

Kommentarer
Postat av: Mannen bortom skogen

Att vara rädd för döden är naturligt.

Rädslan av att försvinna innan man gjort ett avtryck. Att inte hinna med att göra det man skulle göra. Att vänta på att något skall ske, att vänta på att något skall hända som kan påverka ens liv. Att räcka ut sina händer och hoppas att någon skall fatta dem och hjälpa dig i ditt sökande.

Att vara vänlig och hjälpa andra, men en dag inse att tiden inte räcker till. Att allt du ville kommer inte att ske.
Du var upptagen med genorisitet, ditt eget medvetande inte förstod vad som hände. Att se tiden, likt sand, bara försvinna mellan dina fingrar.

Att se andra få de möjligheter som du aldrig fick. Att se otacksamhet och egoism när du själv engagerat dig för att stötta och hjälpa. Personer som lever av din energi utan att återgälda.
Rädslan för att dö ersätts med en känsla av resignation och uppgivenhet. Det som händer, händer.

Det enda är att hoppas på att döden blir rellativt smärtfri. Efter ha sett vänner, personer du sett som starka individer brytas ned av sjukdommars gift.
Brytas ned till en spillra av sitt forna själv, en person som du känt och sett upp till, som inte känner igen dig längre.

Döden är oundviklig, den kommer när den kommer. Rädslan om hur, är mer påtaglig istället för att.

Tills dess livet, en dag, i morgon, nu.

2016-02-27 @ 01:37:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0