mayday

 
Jag är mitt uppe i min största livskris hittills. Alla sa att en skulle komma att krisa efter studenten men jag tänkte att det såklart inte skulle drabba mig, på samma sätt som en tänker om sjukdomar och död och annat hemskt. Tji fick jag. Och jag skäms för jag är så otroligt privilegierad som har så många möjligheter att det inte är klokt, och vad gör jag? Ingenting. Känns det som. Är missnöjd och lat. Sover för länge och är trött hela tiden utom några timmar på eftermiddagen.

Åkte till Berlin för att "göra något" och få distans till mitt liv men här är jag kanske mer vilsen än någonsin. Träffar nya människor men orkar egentligen inte lära känna någon och har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Pluggar någonting som jag tycker är intressant men som inte egentligen leder någon vart, och nu sitter jag med två tentor och ganska mycket tid och stirrar gråtfärdig på uppgifterna för de känns helt jävla omöjliga.
 
Nu halvligger jag i sängen med begynnande mensvärk och pms och undrar vad fan jag gör med mitt liv. Inte skriver jag i alla fall, för jag har typ insett att jag inte kan. För det första klarar jag inte av att sätta mig ner och faktiskt skriva, för det andra har jag ingenting att förmedla och för det tredje kan jag inte formulera saker och ting så som jag önskar att jag kunde om jag nu skulle få för mig att jag hade någonting att skriva.
 
Jag borde köpa solglasögon, men har inte hittat några som jag inte ser ut som en fluga i eller som inte får mitt ansikte att se ut som ett överdimensionerat klot.
 
För att sammanfatta: JAG VET INTE VAD JAG HÅLLER PÅ MED

måndagsbestyr

Måndag igen då. Fast veckodagarna mister sin betydelse när en kan göra vad en vill när en vill. Ingen bryr sig ju om ifall jag pluggar på en lördag och tar sovmorgon på en onsdag. Idag har jag i alla fall dammsugit, torkat bort alla mystiska fläckar på köksgolvet, duschat, ätit frukost framför "Vänligen Lars Lerin", diskat samt klippt sönder en av alla mina strumpor med hål i tån för att försöka göra en sock bun. Resten av dagen är det tänkt att jag ska plugga. Och handla, för till och med löken är slut.

sherlock holmes från 1922 och popcorn


Igår kväll mötte jag upp Linnea och Isabelle för att se en stumfilm! En biosalong från 1929 vid namn Babylon har den geniala traditionen att visa stumfilm gratis mitt i natten på lördagar. Runt elva sågs vi och hämtade ut våra biljetter, sedan gick vi till en bar runt hörnet i väntan på midnatt.


Där köpte vi rödvin för 2,5 euro och stod i barröken och pratade om vuxenhet (att förminska sig, bli bemött som en jämlike och skräcken i att inse att vuxna inte vet och kan allt utan ofta är ganska knäppa och vilsna). De berättade även om en fest de varit på för en ny fotobok om könsöverskridande identiteter, och jag berättade om hur jag suttit och ätit kakor och tittat på "Vänligen Lars Lerin" och "Liv och Horace i Europa" på svtplay.


När vi tömt våra vinglas återvände vi till bion, köpte popcorn och öl och satte oss i mitten långt fram för att mest möjligt kunna njuta av både filmen och den ackompanjerande orgeln. Stumfilmen som visades denna natt var Sherlock Holmes från 1922 med John Barrymore i huvudrollen och den var både underhållande och fin. Alltså. Så himla bra grej.

disk och döden

Jag diskar undan efter maten som Savannah lagat och vi pratar om döden igen.
 
- Är du rädd för att dö?
Nja, nej. Mer rädd att andra ska dö. Eller för hur andra skulle reagera på min död. Är du?
- Ja. Jag tror att det gör ont.
Det tror inte jag.
- Men är det inte helt självklart att det är smärtsamt när livet rycks undan för en?
Nej, jag tror att om det känns något alls så känns allting. Alla känslor och sinnesintryck på samma gång. Hjärnan sprakar till och en känner allt en någonsin känt och inte känt under en millisekund som knappt går att mätas i tid och sedan är en död.
- Jag tror inte det. Det måste göra ont.
Men själva döendet händer nog bara poff, tar ingen tid, går inte att hinna känna. Gör det ont så är det livet innan döden, inte döden.
- Nää, jag tror att det gör ont ändå.
Är det något som är säkert så är det att vi någon gång kommer få veta. Dö kommer vi ju göra.
- Det är nog en nödvändighet för människan att vara rädd för döden. För att arten ska leva vidare.
Så är det nog. Men livet är ändå läskigare. Tycker jag.
- Nej, jag tycker döden är mer skrämmande. Vad som händer efteråt. Eftersom en inte kan veta.
För mig är ovetskapen om vad som kommer hända en under livet läskigare. Framtiden.
- Ja. Men dö kan en göra när som helst. Leva kan vi, så vitt vi vet, bara göra nu.
Japp. Lika bra att leva när vi ändå kan.
 
Sedan är disken klar.

sällskapsspel, blomkålsburgare och jazzklubb


Hej på er. Nu har jag sprungit iväg och tvättat glasögonen och kommit tillbaks. Tentorna har lagts upp, så egentligen borde jag sitta och skriva alternativt läsa om 1900-talets mode och miljöer eller Skönhetens mask. Men jag orkar inte riktigt. Än. Jag är orimligt seg i huvudet idag, trots att jag sovit ordentligt (och inte alldeles för mycket) och inte drack mer än ett litet glas vin igår. Kanske beror det på vädret, för ute snöar/regnar/haglar det varvat med solglimtar. På andra sidan vägen sträcker sig en gubbe i hängselbyxor ut genom ett fönster för att inspektera den konstiga väderleken. Vädret speglar ganska bra hur det känns inuti mig nu för tiden. Jag är trött och ledsen, panikar över livet (framtiden) och är glad om vartannat.

Häromkvällen kom två gulliga göteborgare vid namn Linnea och Isabelle hit och drack vin, spelade spel och pratade. När de gått hem åt jag rostmackor i köket och tyckte att livet ändå är ganska bra.


Igår var jag också lite glad, men även trött och orolig, sådär som en är när livet är konstigt och oklart och ganska fantastiskt samtidigt. Jag spenderade eftermiddagen i köket och försökte plugga. Skrev lite håglöst på några tentafrågor och lyssnade på nyupptäckt musik.


Jag kokade tomatsås och jag och Savannah åt pasta, sedan tog vi en lång promenad och jag köpte torrschampo på Rossmann. När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig ner och lyssna på en podd om Le Corbusier medan Savannah gjorde bananglass. Vid halv åttatiden ryckte vi dock upp oss och begav oss mot Kottbuser Tor för att äta middag med ett gäng härliga människor.


Någonting som inte är ett problem i den här staden är att hitta trevliga svenskar att hänga med. Däremot kan det vara ett litet problem att få plats på restaurang när en är nio personer. Efter att ha vandrat runt lite längs Oranienstraβe hittade vi ett litet hamburgerställe där vi bytte några pallar mot en bänk och vips fick vi plats allesammans.


Jag köpte en vegoburgare gjord på blomkål och den var klart godkänd.


När vi var mätta och belåtna tog vi tunnelbanan till Rosenthaler Platz för att gå på jazzklubb. Vi tappade dock bort en del av sällskapet och satt därför och väntade vid Rosenthaler i tio minuter, medan en talangfull saxofonist och två lite mindre talangfulla beatboxare/rappare/sångare(???) fyllde hela stationen med ljud.


På jazzklubben köpte jag ett glas vin och fick så småningom plats vid ett bord. Det var någon slags öppen jam-kväll och mestadels var det bra. Plötsligt dök dock musikerna från tunnelbanestationen upp och musiken förvandlades till någon slags extremt proggressiv jazz, för att sedan återgå till vanlig hederlig improvisationsjazz. Strax efter tolv begav oss jag och Savannah hemåt igen.


Och det var allt för denna gång. Jag fotade ingenting med kameran när herr Nilson var här, men instagrammade desto mer så om ni mot förmodan skulle vara intresserade av vad vi hade för oss så kan ni kika in där. Hade i alla fall några underbara dagar i hans sällskap, och nu när han åkt är det tomt. Jag och Savannah har bytt rum nu efter halva tiden, och jag drog ihop dubbelsängen till en enkelsäng för att det inte skulle kännas lika ensamt i sängen.

vad jag gjort på sistone men inte så många bilder

Jag fotar nästan ingenting. Kanske mest för att jag inte gör så himla mycket. Har ägnat dagar åt att plugga massor (och faktiskt älskat det för det är så himla intressant!!!!) och promenera och yoga. Och så har jag tittat på film med Savannah och henens tolvåriga syster som var och hälsade på över helgen och varit på musikquiz i Kreuzberg som några nyfunna kompisar höll i. I söndags var vi på marknaden i Mauerpark. På något konstigt sätt har jag även lyckats tappa bort en tröja men den måste ju vara någonstans i lägenheten.

Jag njuter så mycket jag bara kan av att kunna äta frukost i lugn och ro varje morgon. Jag har bestämt mig för att jag inte behöver göra saker bara för att folk tycker att en ska. Huvudsaken är att jag har det bra.
 
Mamma tycker att jag är rolig när jag smsar för att uppdatera mig om hur mina krukväxter mår hela tiden.
 
I morgon kommer herr Nilson hit och då ska vi promenera och pussas och bada badkar och äta frukost ute och jag ska visa alla fina ställen jag hittat och åh. Umgås.


i en lägenhet med tegelstenstapet och krukväxter


Igår var det lördag och melodifestivalens första deltävling, men det brydde jag och Savannah oss inte om för vi skulle på hemmafest. Japp. Jag skulle kunna spela cool nu och bete mig som om det vore fullkomligt rimligt och självklart att vi efter tre veckor i Berlin var bjudna på fest i en lägenhet i Kreuzberg, men jag tycker i själva verket att det är helt sjukt att vi på något sätt skaffat oss en liten bekantskapskrets här. Staden har kommit att bete sig som ett hem och det känns skönt. Så. I alla fall. Vi åt middag (pasta med broccoli- och mozzarellasås<3), drack lite vin och fixade oss för att inte se ut som den sunkhög i alla fall jag varit nästan hela veckan när jag mest suttit vid köksbordet och pluggat. Sedan gick vi till u-bahn för att åka mot en av de mest bohemiska lägenheter jag träffat på.

Jag hängde med norskar och tyskar och svenskar och har glömt namnet på alla nya jag presenterades för. Försökte förklara på norska vad det är jag och Savannah pluggar. Hittade folk från mitt gymnasium och folk som känner någon jag gick på franska med i sexan och folk som varit tillsammans med samma person som jag var tillsammans med i mellanstadiet. Berlin tycks vara alla livskrisande unga människors tillflyktsort.


ett stammisfik, en kyrkogård och snödroppar


Hej. Det här är min utsikt för tillfället. Gick upp nio imorse och har sedan, med paus för en timmes promenad, pluggat i princip hela dagen. När Savannah kom hem och hade köpt bubbel för att dricka i badkaret bestämde jag mig för att jag pluggat färdigt för dagen och tyckte att det var rimligt att hälla upp rödvin ur flaskan som snart kommer bli dålig om ingen dricker. Offrar mig så att säga. Heh.


Här brukar jag sitta och plugga om dagarna. Den här veckan har de dock semesterstängt så jag sparar lite pengar och sitter hemma istället. När folk kommer på besök planerar jag att dra dit dem för frukost, för deras frukostmeny får det att vattnas i munnen. Ganska mysigt är det att ha ett ställe där personalen börjat känna igen en.

Igår tog jag en promenad på en av kyrkogårdarna vi har i närheten (vilket är förvånansvärt många). Det var kallt och grått, men några snödroppar hade förvirrats lika mycket som jag av temperaturen som härjat de senaste dagarna. Jag var förstås tvungen att ta lite för många bilder på de tappra små blommorna. För övrigt älskar jag att gå runt på kyrkogårdar. Dels på grund av det lugn som annars sällan finns att finna mitt i en storstad, men också på grund av vad en kyrkogård är. Ett område helgat åt att minnas människor som inte längre finns. Fint ju. Just den här kyrkogården är dessutom ganska förfallen på vissa kanter, vilket gör att jag tycker om den ännu mer. Det understryker liksom tidens förlopp på ett helt annat sätt än vad prydliga rader med blanka och välunderhållna gravar gör.

Det var allt för denna gång!

RSS 2.0