om jobb, fika och paniksympatier

Idag var min första dag på jobbet på flera månader. Som alltid när jag ska upp tidigt kunde jag knappt sova inatt, och nu ser jag suddigt av utmattning. Fyra timmars orolig sömn plus över nio timmar på jobbet är inte en vinnande kombo. Ikväll lär jag slocka innan nio, vilket i så fall är bra för i morgon ska jag upp i ottan igen. Men det känns trots allt okej att vara tillbaks på jobbet. Jag har någonstans att gå, en funktion att fylla och en lön att se fram emot.

Igår var det dock söndag och jag var ledig (dock fortfarande trött efter fredagen av någon outgrundlig anledning). Vid tvåtiden möttes jag och John vid Hornstull för att äntligen hänga som vanligt igen efter ett halvår utan varandra. Han har rest runt i Asien i några månader och kom hem precis när jag åkt till Berlin. Vi sågs ju på Gnems fest men då var vi alltför upptagna med att kramas för att ha tid att prata något särskilt, och jag alltför upptagen med att lyckligt återförenas med massa andra kompisar.
 

Vi gick till Kaffe och fikade. Pratade om jobb, resor, utbildning och annat. Lämnade till slut våra platser till kaffesugna och frusna människor och gick ner mot Hornstulls Strand och marknaden där.


Kikade lite, och vandrade sedan vidare längs vattnet till Slussen. "Varför blir det alltid så ångestfyllda samtalsämnen när vi ses?" undrade John och vi bytte tema från framtid och ekonomi till mat. En stund. Sedan föll vi tillbaks till framtiden och kurser och planer och ickeplaner och alltmöjligt som bubblar i huvudet och liksom måste ut någonstans. Men det är skönt att prata om sådant. Ta del av andras paniker och få lite sympati för sina egna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0