tänk om livet vore lite mer som i mumindalen

Idag är en sådan söndag då minutrarna långsamt lunkar fram och en för en gång skull har tid att andas. Kusin Oskar Fridtjof och Onkel Hårek har precis gått ut genom dörren för att åka tillbaks till Oslo, men innan dess har vi hunnit titta på Alfons och Mumindalen, gosa med kattepus och jag har läst SvDs kulturbilaga över en kopp kaffe. En ovanligt harmonisk dag har jag haft, men kan önska att jag vore lite mer som snusmumriken. Rofylld och drömmande, men paradoxalt nog ändå närvarande hela tiden. Medveten om varje vajande grässtrå, varje kluckande i bäcken och varje mjuk vindpust. Och att livet vore lite mer som i Mumindalen, där magiska saker händer hela tiden utan att det är någonting konstigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0