en ansats till förändring, kompisar och kattkräks

Jag var i Haparanda med Nilson och han sa när vi satt på altanen i den femtongradiga förmiddagsluften och drack frukostkaffe att han kunde känna den vemodiga doften av en sommar som tar slut. Det hade nog inte kunnat sägas bättre. Men jag välkomnar denna sensommars övergång till höst.

Den här sommaren har jag inte riktigt varit med. Ungefär så som jag inte riktigt varit med det senaste halvåret, eller kanske året. Som Maja sa till mig häromdagen (när jag var på Dovas för första gången på säkert ett år) så har jag levt under en sten. Vilket förvisso säkert varit nödvändigt. Men nu orkar jag inte med min sten längre. I sann skolstartsanda så tror jag mig vara redo för förändring. Jag har börjat gå till en psykolog som kanske kan hjälpa mig litegrann på vägen, samt ställt in mig på att den kommande tiden vara så mycket jag kan med mina vänner. Jag behöver komma ut i Stockholm för att känna att jag har något slags liv som är mitt. För alltså, det har jag ju haft, och det skriker nästan på mig att komma tillbaka. Trots att jag varit både emotionellt och fysiskt frånvarande under så lång tid så är det fortfarande vänner som hör av sig, och jag har aldrig varit så tacksam för det som nu.


I veckan köpte jag en rosa läppenna för att på något sätt markera en förändring (alla vet ju att ny färg på läpparna innebär en nystart). Att göra en förändring på utsidan går snabbare än att ta tag i det som är på insidan. Det är lättare att spela rollen som mitt nya jag om jag har någon slags utklädnad. I alla fall så tog jag igår tunnelbanan till Aspudden för att hjälpa Hanna med hennes flytt.

Världens bästa gymnasiegäng var förenat för första gången på jag vet inte ens hur länge. Det är sällan vi är fulltaliga nu för tiden då alla har sina olika liv och scheman. Vi åt vietnamesiskt till lunch och bar sedan ner gammal skit till grovsoprummet. När vi var klara med det satt vi på golvet i Hannas vardagsrum och pratade och åt godis. När klockan närmade sig fem mötte jag upp John och pratade om känslor och drack öl, innan jag åkte hem, tittade på Twin Peaks och gosade med Dylan som passat på att kräkas på min post.

nionde juli

Nionde juli, och nu är tiden då folk börjar gå på semester. Själv börjar jag jobba igen i morgon och det var så längesedan jag var där att jag inte ens kan vara säker på att rutinerna är de samma. Men det blir nog bra. Jag tror att jag behöver något som drar mig ur sängen på morgonen, och som får mig att mer engagerat ta vara på de kvällar och helger då jag faktiskt är ledig. Jo, jag försöker intala mig att det blir bra att jobba. Att jag kanske till och med blir piggare (men who am I kidding). Denna sista semestersöndag ska jag i alla fall ägna åt att titta på ännu mer Morden i Midsomer, iförd morgonrock och med ett stort glas citronvatten på vardagsrumsbordet. Sedan hux flux så har fem jobbveckor gått och jag åker till mormor tillsammans med Nilson. Jag ser så himla mycket fram emot att visa honom platserna som präglat mina somrar sedan jag var en rundkindad bebis. Men fram tills dess ska jag gå upp 05:50 och försöka göra detta till en så mysig jobbsommar som möjligt. I morgon kväll kommer Tove N hit och äter middag. På tisdag ska jag på ArkDes och se Josef Frank-utställningen med Hampus. Sedan får vi se. Nästa helg härbärgerar i alla fall en inflyttningsfest och förhoppningsvis kommer jag vara pigg nog att uppskatta den. Försöker att inte vara trött i förväg. Kram!

midsommar 2017


Sommar med Ernst har börjat sändas och jag tittar högtidligt på varje avsnitt. Min längsta ledighet på länge har gått helikopterfort och är snart över. Det är sommar, och halvvarmt utomhus om dagarna. Eller halvkallt kanske. Mot slutet av juni var det midsommar och jag följde med Nilson ut i Stockholms skärgård, förbi saltkråkan-ön och till en lika idyllisk ö fylld av rödmålade fiskebodar (se ovan). Kön till 8-båten från strömkajen på midsommarafton var lika lång som exalterad. Vi hade med oss frukostmackor,  och köpte kaffe på båten. På däck borstade folk tänderna. En av grannarna ute på ön var son till Stan Getz och jag blev i hemlighet extremt starstruck.


Midsommarhelgen var så traditionell som jag tror att den kan bli, åtminstone i mitt liv. Folk dansade kring en midsommarstång på en äng (medan vi låg på rygg i gräset och blundade för vi hade gått upp klockan fem). Det var lunch runt ett långbord på en blåsig veranda där folks näsor rann av den kalla vinden men solen ändå sken och vi sjöng snapsvisor och åt sill och janssons och drack öl som stått i en jordkällare fast jag inte ens tycker så mycket om öl och Nilson egentligen inte dricker alkohol. Vi badade i det kalla skärgårdsvattnet för att tvätta oss. Löste korsord. Hånglade bakom någon sjöbod. Pratade med varandra genom utedassväggen. Satt i en trapp och sjöng Peter, Paul and Mary. Sådant som en gör. Jag mådde väldigt bra på midsommar.


Förutom detta har jag hittills denna sommar haft en livskris, hälsat på bestemor i Norge, läst ut två böcker, hängt med vänner som jag försummat samt sett väldigt många avsnitt av Morden i Midsomer. Den här veckan är jag kattvakt för att Jonna flyttar. Hanna har skaffat hundvalp. Jag är nästan mer engagerad i andras liv än i mitt eget. Jag vet inte om det gör något.

19 juni

Tog 05:40-tåget till Norge och bestemor en junimorgon för att låta mig själv känna med hela kroppen att det är sommar och att jag är ledig. Jag har haft svårt att känna efter, inte riktigt vågat. Men det börjar ge med sig. Övar mig på att ta känslorna, eller frånvaron av dem, för vad de är. Försöka vara mig själv och här och nu och längta framåt snarare än bakåt.

kattvaktsweekend

I detta nu, den tjugoåttonde april tvåtusensjutton, klockan tolv femtiofyra, sitter jag med benen i kors i Jonnas lägenhet i Hornstull. Jonna är i Berlin, och jag barnvaktar Rut-Elvira Iris Isolde Pomona Plinkon - en några månader gammal katt. Hon sover bredvid mig i sängen på natten och kurrar högt på morgonen. Attackerar mina ben när jag diskar och vill sitta i knät när jag äter frukost. Jamar fast hon är döv. Dövheten är praktisk på så sätt att det inte spelar någon roll vilket av hennes många namn en väljer att använda. Hon kommer ju aldrig lyssna till något av dem. Det är en ynnest att få vara moster till denna lilla figur.
 
Våren verkar ha återhämtat sig efter några veckor neutoriskt aprilande och solen skiner över Söder Mälarstrand utanför fönstret. Även jag själv verkar ha återhämtat mig efter ett tillstånd lika ombytligt som aprilvädret. Det enda som skvallrar om att jag ännu inte är helt stabil är impulsen att gråta som drabbar mig i de mest oväntade situationer.
 
Om en stund kommer Nilson hit. Senare i eftermiddag ska jag möta upp mamma och pappa på en italiensk restaurang runt knuten för att äta en tidig middag och sedan ska de komma upp och hälsa på Pomona, innan Hampus kommer hit för att dricka vin och i kväll gå på releasefest för min före detta kollegas serieroman Kaninhålet. Åh, denna dag.

om skrivande. det bara går inte.


Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva och med jämna mellanrum så skriver jag om hur svårt jag har att göra just det - skriva. Jag skriver dagbok om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva dagbok för det finns så mycket jag vill berätta om och jag får kramp i handen och det tar sån tid och det blir nästan aldrig så bra som jag vill att det ska vara för allt får ju inte PLATS och tankarna springer fortare än pennan trots att jag skriver ganska snabbt för hand. Och så bloggar jag om att jag inte vet vad jag ska blogga om eller ha bloggen till. Men ändå fortsätter jag att både skriva dagbok och blogga. Jag har bloggat sedan 2008 och skrivit dagbok sedan gissningsvis 2001 eller 2002 men jag vet inte exakt för de älsta skrivböckerna har mystiskt försvunnit.

Jag har varit en skrivande person sedan jag skrev mina första dagbokssidor om att min kusin var jobbig och klängig och jag började på att nytt blad efter varje mening. Jag har knapprat på skrivmaskiner somrar igenom och byggt upp egna världar att fly till i spridda worddokument. Men gradvis förvandlades mitt skrivande till prestation och det blev allt svårare och nu har jag egentligen inte skrivit sedan jag slutade gymnasiet, men folk fortsätter att fråga mig om jag skriver någonting och bjuder in mig på poesiuppläsningsträffar som jag inte går på för jag har ju ingenting att läsa upp. Mitt skrivande är nu bara en del av min identitet och ingen praktik. Så någonting har ju tveklöst gått på tok.

Som för att kompensera för mitt uteblivna skrivande regisserar jag mitt eget liv i huvudet. Bygger upp historier kring mig själv som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Som häromdagen när min kropp skakade av medicinutsättning men jag satte upp håret i vad som blev en 1910-talsfrisyr och gick tvärs över gubbängsfältet hem till Hanna och åt våfflor. Då var jag inte en person som mådde illa och frös och gick in från uteplatsen efter fem minuter för att solen gick i moln och det egentligen var ganska kallt, och som inte hjälpte till att göra våfflor (fast jag vispade lite grädde faktiskt när jag tänker efter...) utan någon som var oerhört intressant i fin frisyr och satt på förortsuteplats med vän och pratade om viktiga ting och kisade mot solen och som hade sett oerhört insprerande ut på ett några årtionden gammalt fotografi. Jag tänker upp historier för mig själv i huvudet innan jag somnar. Och så drömmer jag oerhört tydligt, som om hjärnan försöker få utlopp för sitt historieberättande medan jag sover. Men fortfarande kan jag inte skriva i dokument. Trots att jag försöker intala mig att det är enbart för min egen skull och inte för någon annans ögon och att det inte behöver vara bra eller ens sammanhängande. Det går inte.

tisdagsförmiddag i ett vårregnande södertälje

Tisdag. Regnsmatter mot Nilsons fönster och tunga droppar från balkongräcket. Dagens planer är att påbörja arbetet med en hemtenta och skriva klart ett brev till en försummad brevvän. Men först kaffe. Jag har värmt upp ett hörn av soffan och tänker att här blir jag nog sittandes ett tag, slösurfandes mellan olika bloggar och så småningom tagandes itu med en text om "autobiographical acts" inför tentan. Det känns renande för tankarna att spendera några dygn här i Södertälje. Än så länge åtminstone, innan jag och Nilson börjat gå varandra på nerverna. Han äter rostmacka, surplar kaffe och pluggar ryska. Katten Dylan ligger på vardagsrumsbordet intill kaffetermosen. Och jag sitter uppkrupen och lyssnar på regnet.

RSS 2.0